publicerad: 1951
OTING ω3~tiŋ2, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. uting, t. unding; av (i bet. 1) O- 1 resp. (i övriga bet.) O- 2 o. TING]
Anm. Ordet användes företrädesvis i sg. obest. med föregående obest. art., stundom koll.
1) (†) ngt som över huvud icke existerar l. endast existerar i ngns fantasi; ”ett intet”; villa, fantasiprodukt; jfr 2 c. Metaphysiska o-ting. Kellgren (SVS) 2: 262 (1787). (Jag) är fullkomligt öfvertygad at gahnium och zink äro samma metall, det vil säga at det förra är et oting. Berzelius Brev 8: 17 (1805). (Schelling) antager .. att Jaget är en genom affall från det Absoluta oafhängig blefven Idé, och Materien som den har frambragt, blott ett Oting eller Sken. Tegnér FilosEstetSkr. 224 (c. 1809). Dalin (1855). Cavallin (1876).
2) (ngt vard.) ngt orimligt l. absurt l. onaturligt l. förkastligt, absurditet; numera bl. om (ngt faktiskt existerande som utgör) ngt orimligt l. i hög grad oförnuftigt l. olämpligt l. oformligt l. otympligt l. obehagligt l. besvärligt som man reagerar emot ss. ngt förkastligt; jfr OTYG; jfr 3. Italienarne (nöja sig) med samma jemmerligt känslosamma och platt qvicka oting, som under namnet Dramer också norr om Alperna så länge voro herrskande. Atterbom Minn. 309 (1818). Jemlikhet, som är ett militäriskt oting och ett gift för all disciplin. Samtiden 1872, s. 245. Trånga eller illa sittande skodon äro ett oting på marsch. Tingsten o. Hasselrot 55 (1902). Stadens (dvs. Umeås) borgare ansågo frimarknaderna vara ett oting. Västerb. 1929, s. 78. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) om människa; särsk.: odjur (se d. o. 2 a); äv. skämtsamt l. smeksamt. Sparre Frisegl. 1: 131 (1832). Hon är ändå ett stycke oting den där kvinnan (dvs. Madame Bovary). Strindberg TjqvS 4: 69 (1876). Hör nu ni, lilla oting där nere på golfvet, hvem bad er telegrafera, hva'? Janson CostaN 2: 14 (1910). särsk. (†): märkvärdighet; jfr b. En morian var visserligen ett rart oting i Åbo, men (osv.). Topelius Vint. II. 1: 131 (1850, 1881).
b) (numera bl. tillf.) om annan levande varelse än en människa: monster, vidunder, odjur. JGOxenstierna 4: 62 (1815). Jorden har .. haft sin phantastiska ålder, .. då hon .. framskapade oskapliga monstra, jättar och oting. Törneros Bref 2: 186 (c. 1830). Där (i underjorden) härskade Tanatos, .. den hemske Kerberos, de hämnande Erinyerna och en mängd andra oting. Gadelius Tro 1: 73 (1912). Palm LHönMalin 28 (1923).
c) (†) ngt otänkbart l. orimligt l. meningslöst; jfr 1. En from satir är ett oting, som icke låter tänka sig. Leopold 2: 353 (1801, 1815). Hvilken med sans begåfvad kan begära en ovillkorlig sällhet? i dödligheten ett fullkomligt oting. 2SAH 3: 69 (1802). Samtiden 1871, s. 134.
3) (numera mindre br.) ngt onyttigt l. värdelöst, onyttigt l. värdelöst ting; stundom svårt att skilja från 2. All den lärdom och bildning, som legat gömd i katolska kyrkans sköte .. föreföll .. Gustaf (I) att vara ett oting. Han förstod ej dess nytta. Annerstedt UUH 1: 52 (1877); jfr 2. Om jag inte haft dig att lefva för, så hade jag kastat bort lifvet som ett oting. Slotte SvagStack. 58 (1914).
4) (†) om viss sjukdom; jfr KLÄMSEL 2. Cardialgie, benämd Klämsel eller Oting. SundhetscollBer. 1851, s. 140.
OTINGLIG, adj. (†) till 2: som är ett oting, monstruös. Denna otingligt stora, oregelbundna, mörka stenhusmassa (dvs. slottet Windsor). Berzelius Res. 33 (1812).
Spoiler title
Spoiler content