OVÅLLANDE, n. (†) förhållandet att ngn icke vållat l. är skuld (till ngt visst). Min och min hustross oskyldigheet och ovållandhe till dhenna tvist. VDAkt. 1674, nr 257. —
OVÅLLANDE l. OVÅLLANDES, p. adj. i predikativ anv. (-ande 1681. -andiss 1594) (†) som icke är den vållande l. skuld (till ngt visst); i uttr. ovållande(s) i ngt. SkrGbgJub. 6: 339(1594). VDAkt. 1681, nr 342. —
2) vars vård l. ans försumma(t)s, icke vårdad o. d.; förr äv. om byggnadsvärk: icke underhållen, förfallen. En gammal ovårdad trädgård. 1SAH 1: 63(1786, 1801). En ovårdad mur .. täres äfven af den sakta vågen. Wallin 1Pred. 3: 254(c. 1830). Vildt växande eller ovårdade träd. Elfving Kulturv. 185(1895). särsk.
a) om ngns yttre l. kläder l. om person med avs. på hans yttre; äv.: slarvig, ”hafsig”, försummad. Murberg FörslSAOB(1791). En vilde med långt, långt, svart, ovårdadt hår och skägg. 3SAH 13: 119(1898). Ovårdad och nött och fattig var klädseln. Lundgren MittVäg. 79(1931).
b) om ngns språk l. uttal l. om skrift l. stil o. d.: varpå man icke lagt ned tillbörlig omsorg (med avs. på ordval, undvikande av drag från dialekter l. ”lägre” språk o. d.); icke omsorgsfullt utarbetad; icke vårdad, slarvig. Stilen i hans senaste bok var tämligen ovårdad. Ett ovårdat uttal. Hammarsköld SvVitt. 1: 64(1818). Svensson Sångmet. 31(1889). —
