OVULIG, adj.1, l. OVÅLIG, adj.1, l. OVÅRDIG, adj.1
Ordformer
(-vul- 1700—1791. -vål- 1778. -vård- 1779)
Etymologi
[sv. dial. ovulig, otymplig, klumpig, oformlig, vanskapt; till OVULEN, p. adj., möjl. med formell anslutning till (l. kontamination med) OVÅLIG, adj.2; se för övr. anm. till d. o., sp. 1705]
(†) om sak: oformlig, klumpig, otymplig; icke alls l. bl. grovt tillhuggen; som har kvar sitt ursprungliga, primitiva skick, med grov yta, oformliga proportioner o. d. (Fontänen är) med flijt giord som en owulig grotta af tegelsten. SvBrIt. 1: 64(c. 1700). Små ovulige och ohuggne Kalk-hällar. VetAH 1773, s. 103. Ovåligt sparr-värke. Palmstedt Res. 57(1778). Garney Masmäst. 9(1791).
Avledn.: OVULIGHET, sbst.1 (sbst.2 se ovålig, adj.2 avledn.), f. (†) klumpighet, otymplighet. Schück VittA 2: 400(i handl. fr. c. 1680).
