publicerad: 1951
OVÅLIG ω3~vå2lig, adj.2, l. OVULIG ω3~vɯ2lig, adj.2, l. OVÅRDIG ω3~vå2rdig, adj.2; förr äv. OVYRDIG l. OVÖLIG, adj., l. OVÖRDIG, adj.1, -are. adv. -EN (†, Verelius 86 (1681), Nordencrantz Arc. 323 (1730)), -T (Verelius 280 (1681) osv.).
Ordformer
(-vol- 1652—1667. -vul- (-hl-) 1667—1916. -vull- 1690—1701. -vyrd- 1536—1739. -vål- (-hl-) 1615 osv. -våll- 1699. -vård- 1640 osv. -völ- 1639—c. 1678. -vörd- 1536—c. 1635. -ig (-gh) 1536 osv. -og 1785. -ug (-gh) 1659—1751. Anm. Av de tre numera använda formerna ovålig, ovulig o. ovårdig ha de två första klart bygdemålsfärgad prägel, medan ovårdig uppfattas ss. en mera vårdad form)
Etymologi
[sv. dial. ovålig, ovulig, ovölig m. fl. former; till VÖRDA (särsk. i dess äldre bet.: bry sig om, ha försyn för o. d.); ordet har på grund av likhet i form o. bet. kommit att associeras såväl med OVULEN, p. adj. (l. andra ssgr med VULEN), som med VÅRD, VÅRDA, VÅRDSLÖS, vilket i vissa fall lett till formell påvärkan, möjl. delvis i fråga om formen ovulig (med anslutning till OVULEN), säkert i fråga om formen ovårdig (med anslutning till VÅRD osv.). Anm. Åtskilliga av de avledn. som bildats till VÖRDA, VARDA o. VÅRDA ha för övr. (i vissa dial., i vissa anv.) kommit varandra ytterst nära i form o. betydelse, stundom helt sammanfallit i det ena l. andra, möjl. ngn gg i båda avs. Då det gäller att bedöma ett hithörande litteraturord, är det därför stundom vanskligt att avgöra, till vilket av de angivna grundorden ordet etymologiskt hör. Detta gäller t. ex. OVULIG, adj.1, OVÅLIG, adj.2, OVÅRDLIG, OVULEN, p. adj., OVÅLEN]
1) som icke tar tillbörlig hänsyn till l. aktar på ngt o. d.; jfr 3.
a) (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) olydig, ostyrig, okynnig; som icke frågar efter vad som är rätt l. tillbörligt; självsvåldig, fräck; förr äv. närmande sig bet.: oförståndig. En owyrdig blijffuer intit widh (visheten). Syr. 6: 21 (öv. 1536). Itt sielffrådande barn warder owördigt såsom en otam hest. Därs. 30: 8 (öv. 1536; Bib. 1541: owyrdigt). Så skeer them .. skadhe .. aff en stoor partt vnyttigt, vförståndigt och owördigt folck (när the druckne äre). G1R 13: 258 (1541). Hon haffwer gångit til buskaboo sworit som en owyrdigh soldat och mant them uth att slåss medh sigh. VDAkt. 1670, nr 29. Den ovulige pojken har uppehållit oss alltför länge med sitt dumma snack. Elkan JHall 79 (1899).
b) (†) om djur: bångstyrig. En Killing .. fast han är owöligh och illsken .. så har han ännu icke något bockskägg. Schroderus Comenius 183 (1639; t. texten: muthwillig).
c) (†) respektlös, ”fri”; jfr 3 (b). Stiernhielm, som han war mycket owölig ok frij stundom i talet. Columbus MålRoo 15 (c. 1678). En ovålig tunga. Tiällmann Gr. 17 (1696). Jag skref då undertiden .. owuligt ock fritt. Hermelin BrBarck 22 (1703).
d) (†) invaggad i säkerhet o. därför bekymmerslös o. oförsiktig, lättsinnigt l. övermodigt säker. Owålige och säkre Menniskior falla i Förtwiflan tå the komma uti diup Nöd och Bedröfwelse. Rudbeckius KonReg. 191 (1615). Effter nu thetta (sjunde) Bodet sträcker sigh så wijda .., är aff nöden, at thetta warder gemene Mannen förehållit, at the icke må så owuluge och säkre gå. Rudbeckius Luther Cat. 102 (1667).
2) (†) försumlig, slö, likgiltig, liknöjd; äv. (närmande sig 3): som försummar ngt av förbiseende l. slarv, som missköter sig (gm försumlighet o. slarv) o. d.; äv. med bestämning (inf., prep.-uttr. inlett av om l. i) som anger i vilket avseende ngn är försumlig l. likgiltig. Linc. Y 4 b (1640). (En viss person, som haft sin tjänst i tre år) fåhr afskedh owåhlig at rychta. GenMRulla 1687, s. 181. Anders Kiels. Son Bengt, ovålig om sin Christendom war eii heller nu tilstädes. OfferdalKArk. N I 1, s. 112 (1721). En rask arbetare på 1/4 hem, mår rätt så väl, som en ovulig och hjelplös på 3/4:lar. NorrlS 1—6: 65 (c. 1770). Berzelius Brev 9: 48 (1811; möjl. till 3).
3) (vard. o. bygdemålsfärgat i vissa trakter) vårdslös, slarvig, oaktsam; icke tillbörligt rädd om l. försiktig med ngt; i ä. ex. stundom svårt att skilja från 1 l. 2. Vara ovålig med l. om ngt, vara vårdslös med l. icke rädd om ngt. Wollimhaus Ind. (1652). Owålug, när jagh styff vpstegh / Min halfwa päls jagh sönder reff. Kolmodinus Gen. B 7 a (1659). Then, som befinnes owuligt och wårdslöst löpa med Elden i the förtimrade Schachter .. skal afstraffas med 6 gånger gatulop. Bergv. 1: 455 b (1693). At vara .. ovålig om sin hälsa. Amman 45 (1756). Vana vid skjutgevärets bruk gjorde mig ovårdig. Berzelius Själfbiogr. 176 (c. 1842). Så som jag själf dammat var enda sak. .. För jungfrurna är .. alltid så ovåliga. Edgren Lyck. 42 (1887). SvD(A) 1930, nr 81, s. 10. — särsk.
a) i fråga om vårdslös framfart, oförsiktigt o. tillika våldsamt l. hänsynslöst beteende o. d. Schmedeman Just. 1326 (1692). Det starke rijdande och kiörande i galopp .. af ett Partie owåhlige och öfwerdådige drängiar .. warder .. förbudit. FörordnGatRenh. 1703, § 9. Den som färdas ovårdigt på gatorna, fångas .. i den beridne polisbetjentens lazo. Skogman Eug. 1: 125 (1854). Ett av järnbruken i Västmanland .. hade rykte om sig att ha en patron, som slogs mycket ovåligt. Johansson SmedBrukspatr. 12 (1933).
b) (numera bl. tillf.) i fråga om vårdslös nonchalans i uppträdandet o. d.; jfr 1 c. (Protesilaus) hade kastat sig owuligt på en gullstickat purpur Säng. Ehrenadler Tel. 563 (1723). Nu, när jag intet mera gods äger, hälsa .. (människorna) mig ovårdigt. Bååth WagnerS 1: 18 (1903).
c) i fråga om ngns kläder l. yttre; dels om person: som försummar sitt yttre l. sina kläder l. icke frågar efter hur han ser ut, oordentligt klädd, osnygg, slarvig, ”hafsig”; dels om ngns klädedräkt l. yttre: ovårdad, slarvig, försummad. Serenius Nn 4 b (1734). At han såsom ogift och utan redig hushollning, gick ovålig. NorrlS 1—6: 64 (c. 1770). (Profossen) skal efterse, hvilka af besättningen som äro ovuloge om deras kropp och kläder. SjöreglÖrlFl. 1785, § 410. En gammal man af ett ovårdigt och slurfvigt utseende. Berzelius Res. 13 (1812). Det yfviga, ovårdiga håret gör .. (Atterbom) ökänd. 3SAH 51: 112 (1835). Östergren (1934). jfr (med oklar bet.): Han är en ovålig karl — hviskade flickorna (om Lasse Lucidor, som kom på gatan, slarvigt klädd). Heidenstam Skog. 81 (1904).
d) (numera bl. tillf.) i fråga om skrift, teckning o. d.; med tanke dels på det manuella utförandet (pikturen, teckningen): vårdslös, dels på (skriftens) uttrycksform: icke noggrant utarbetad, slarvig, vars ordval o. d. icke ägnats tillbörlig omsorg, ovårdad. Carl XII Bref 40 (1700). At Bokstäfvorne äro .. ovåhligt skrefne. Nehrman InlJurCiv. 70 (1729). Vi skrifva ovårdigt, utan val eller omsorg för våra uttryck. Hjärne DagDrabbn. 28 (i handl. fr. 1803). Att eskissera .. vill säga att med några få, ovårdiga streck, gifva en idé om hvad man ämnar att göra eller imitera. Scheutz Ritk. 146 (1832). Almqvist DrJ 238 (1834).
e) (numera bl. tillf.) i fråga om oreda l. slarvig ordning o. d. At en hop glas och Bouteiller stodo så ovåligt ikring. Säfström Banquer. N 2 a (1753). Ha det ovårdigt i köket. Björkman (1889).
4) [jfr sv. dial. vårdslöst i motsv. anv.] (bygdemålsfärgat i vissa trakter) ss. adv., betecknande hög grad l. stor myckenhet: våldsamt, väldigt, förskräckligt, oerhört. Blanche Våln. 294 (1847). Visst värkte det ”ovåligt”, men han var ju ingen jänta, som vojade sig i onödan. Sandberg GHusH 132 (1897). Ska ni åstad å fria, ni ä så ovåligt fina? Janson Ön 36 (1908).
Avledn.: OVÅLIGHET l. OVULIGHET, sbst.2, l. OVÅRDIGHET, r. l. f.
1) (†) till 2: försumlighet, slöhet, likgiltighet, liknöjdhet; äv. (närmande sig 2): förhållandet att ngn försummar ngt av slarv l. förbiseende o. dyl. l. missköter sig gm försumlighet o. slarv. Preutz Kempis 370 (1675). Efter som helt obilligt är, .. at tilerkänna Kneckten sin föda, när han intet is (dvs. ids) förtjena den samma, utan slår sig til lättja och owulighet, hwilken är hans egit fördärf. LMil. 1: 130 (1681). (Räntmästaren) erinrade, att man .. alltid, utom någon gång af ovålighet, uppburit bevillningarne. Annerstedt UUH II. 1: 249 (i handl. fr. 1687). Fryxell Ber. 1: 112 (1823).
2) (vard. o. bygdemålsfärgat i vissa trakter) till 3: vårdslöshet, slarv(ighet), oaktsamhet, bristande omsorg om l. försiktighet med ngt o. d.; i ä. ex. stundom svårt att skilja från 1. Rudbeckius Luther Cat. 99 (1667). Eldsvåda .. der den förordsakades antingen af åskan .., våda eller ovålighet. 2RA 3: 687 (1734). Genom Slagtarens ovårdighet, blef hans hackeknif bortstulen. Landell Bligh 146 (1795). Siwertz Fribilj. 10 (1943). särsk.
b) i fråga om ngns klädsel l. yttre: vårdslöshet, slarv(ighet); ovårdat skick o. d. Ovuligheten i kläder. Modée Dår. 31 (1741). Nyblom Hum. 84 (1874).
c) (numera bl. tillf.) till d, i fråga om skrift l. målning o. d.: vårdslöshet; slarv(ighet); förhållandet att man icke ägnar tillbörlig omsorg åt utarbetandet av ngt l. att ngt icke är omsorgsfullt utarbetat l. vårdat. Österling Ter. 1: 9 (1699). Hvardagsspråkets ovårdighet. SvLitTidn. 1816, sp. 141. (De tyska målarna) slå ej sällan över till bullrande bravur och brutal ovålighet. NoK 56: 74 (1926).
Spoiler title
Spoiler content