PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 24, III 5) PÅ-VISA, v., -ning.
1) (föga br.) i mera eg. bet.: (gm att följa med o. visa) ge besked l. upplysning om platsen för l. belägenheten av (ngt), visa l. utpeka (ngt). Virket påvisas på Älvgärde måndagen den (osv.). Östergren (1935).
2) oeg. l. bildl. (särsk. med avs. på ngt som är otillräckligt beaktat l. icke säkert känt o. d.): fästa uppmärksamheten på (ngt); påpeka l. framhålla (ngt); ofta: visa upp l. konstatera l. ådagalägga (ngt) l. närvaron l. tillvaron av (ngt l. ngn). (Cavallin o.) Lysander 2 (1851). Efter slutad öfning genomgås och granskas allt det som passerat, fel påvisas, förtjenster framhållas. KrigVAH 1883, s. 105. Jag påvisade faran af att de söndrande krafterna .. icke skulle blifva mindre verksamma än de försonande. De Geer Minn. 1: 228 (1892). Jag .. (skall) påvisa huru illa han gör. 3Joh. 10 (Bib. 1917). I några fall tror man sig .. ha lyckats påvisa små mängder formaldehyd i vissa gröna blad. Bolin KemVerkst. 141 (1942). särsk. (numera knappast br.) med vissa sakliga subj.; dels om uppträdande l. yttrande o. d.: visa (ngt), lägga (ngt) i dagen, dels om teori: göra (ngt) gällande, ange (ngt). (En) liten besparing (gm användning av bränd kalk i ugnarna), hvilken dock ingalunda uppgick till den, som teorien påvisar. TT 1875, s. 202. (G. III:s) ord och uppförande påvisade besynnerliga och svårförklarliga inkonsekvenser. OoB 1894, s. 42.
-VISBAR~02 l. ~20. [till -visa o. visa på] som kan påvisas (se -visa 2); konstaterbar; stundom övergående i bet.: påtaglig. Lundell (1893). Den tröst, som .. skalden började njuta .., var av otadligt och ädelt slag, vare sig att Dante åsyftar endast studier .. äller tillika .. någonting mera yttre och påvisbart. Wulff Dante 4 (1897). Vinsten .. är påvisbar genom några enkla kalkyler. Tenow Solidar 1: 54 (1905). Lyran, påvisbar hos kelterna före Kristi födelse, är av asiatiskt ursprung. Jeanson (o. Rabe) 1: 51 (1927).
Avledn.: påvisbarhet, r. l. f.
