PANEGYRIK pan1egyri4k l. 0104 (panegyri´k, (gh) Weste, -ri´ck Dalin. Anm. LoW(1889) anför alternativt uttalet -jy-), r. (l. m. l. f.); best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer äv. den lat. formen panegyricum. Schück VittA 5: 4(i handl. fr. 1732).
[jfr t. panegyrik, eng. panegyric; av fr. panégyrique; av (lat. panegyricus, av) gr. πανηγυρικός (näml. λόγος), högtidstal (särsk. lovtal) hållet inför en festförsamling; till πανηγυρικός, som har avs. på en allmän folkfest, festlig, till πανήγυρις, festförsamling, av PAN-, pref.1, o. ἄγυρις, församling, till ἀγορά, torg (se AGORAFOBI)]
starkt berömmande framställning i tal l. skrift, lovtal, hyllningsskrift, äreminne; numera i sht (mer l. mindre nedsättande) om dylik framställning som är överdrivet smickrande l. där lovorden sakna (full) täckning l. där vederbörandes fel förtigas o. d. Sahlstedt SagTupp. 32(1758). SvFolket 6: 309(1938). jfr REKOMMENDATIONS-PANEGYRIK.—
Avledn.: PANEGYRIKER10400, äv. 10302, m.||(ig.). [jfr t. panegyriker] numera vanl. mer l. mindre nedsättande: person som (överdrivet) förhärligar ngn l. ngt. Dalin(1871). Hagström Herdam. 1: 89(1897). 3SAH LIII. 2: 362(1942). —
