PAPIST papis4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er ((†) pl. best. papistren' Runius (SVS) 1: 197(1707; i vers)).
Etymologi
[jfr t. o. eng. papist, fr. papiste; till kyrkolat. papa (se PAPA, sbst.1)]
nedsättande benämning på anhängare av påvemakten; katolik; jfr PAPISM.Penitenciam eller syndabätring haffua the papister kallat jtt sacramente. OPetri Sacr. 2 b(1528). SvFolket 4: 72(1939). — jfr KRYPTO-PAPIST.
Avledn.: PAPISTERI0104, förr äv. PAPISTRI, n. (-eri (-ie, -ii, -ij) 1540 osv. -ri (-ij) 1558—1582) [jfr t. papisterei, eng. papistry] (utslag av) papistiska tänkesätt; papism, katolicism; stundom om den katolska tiden i ett sedermera protestantiskt land. (G. I har) then rena evangeliska läran i Swerige infördt och afgudeska papisterijd afskaffadt (osv.). KyrkohÅ 1931, s. 213(1540). Thet dråpligha stora oförstånd, som j förtidhen vnder Papistrijt warit haffuer. Falck Und. Förspr. A 3 b(1558). (Puritanerna i England) krävde en från allt ”papisteri” rensad gudstjänst och kyrkoförfattning. Montelin VLittH 175(1933).
