PARAFRAS par1afra4s, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes stundom den gr.-lat. ack.-formen paraphrasin, t. ex. i Stiernhielm WgL Föret. 1(1663), Schück VittA 3: 67(i handl. fr. 1669).
Ordformer
(-fras (-phr-) 1801 osv. -phrase 1800)
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. paraphrase; av lat. paraphrasis, gr. παράφρασις, till παραφράζειν, av παρα- (se PARA-) o. φράζειν, berätta (jfr FRAS, sbst.1)]
stil. omskrivning l. omdiktning (i sht i en utförligare, förklarande framställning) av (en del av) ett litterärt värk, t. ex. av en dikt l. en biblisk berättelse. En parafras på l. över, ngn gg av ngt. Björkegren 1967(1786). Tyska parafraser af psaltaren. Geijer I. 1: 204(1845). En parafras på Herrans bön. Lundin o. Strindberg GSthm 440(1881). (Kellgrens ode) om Våren är egentligen en parafras öfver ett tema från Horatius. Sylwan Kellgren 33(1912). — jfr BIBEL-PARAFRAS.— särsk. mus. i utvidgad anv., om omskrivning l. fri bearbetning av ett musikaliskt värk l. tema. Norman MusUpps. 172(1884, 1888). 3NF 15: 641(1931).
