PARAPET par1ape4t, förr äv. PARAPETT, r. l. m. ((†) n. Hallenberg Hist. 5: 291(1796; efter handl. fr. 1624)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-pet 1624 osv. -pett 1691—c. 1800)
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. parapet; av it. parapetto, till parare, avvärja (se PARAT, adj.,PARERA, v.1), o. petto, bröst, av lat. pectus, bröst (jfr PEKTORAL)]
(i fackspr.) bröstvärn; numera i sht om bröstvärn uppfört på kanten av en mur, bro, balkong, kaj o. d. (avsett att hindra att ngn faller ned från muren osv.) l. liknande mur på en vågbrytare, avsedd att skydda innanför liggande hamnplan mot brottsjöar. Calmar hafver ingen graff, ingen parapet; utan för den nöd, som på färde är, befäst med hornverk. RP 1: 8(1624). Quaierne (i Lyon) äro brede och glade, med en bred trottoir samt parapet utåt. Palmstedt Res. 79(1779). TT 1900, Byggn. s. 54 (på vågbrytare).
