PARTIKULARISM par1tikɯ1laris4m l. -kul1-, l. 01004, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. partikularismus, eng. particularism, fr. particularisme, nylat. particularismus; till lat. particularis (se PARTIKULÄR)]
1) polit. en folkgrupps l. landsdels l. delstats strävan efter l. hävdande av en viss särställning l. ett visst politiskt oberoende l. viss grad av självstyrelse inom en större folklig l. politisk enhet l. benägenhet att gynna sina egna intressen på den större enhetens bekostnad; separatism; bygde- l. lokalpatriotism; äv. närmande sig bet.: (hög grad av) självstyrelse, politisk självständighet. Geijer I. 4: 307 (1838). Vådan för en utpräglad partikularism var i städerne vida mindre än på landsbygden. Hildebrand Medelt. 1: 417 (1884). Den gamla provinsiella partikularismen avlöstes av en stark centralisation. SvKyrkH 5: 12 (1935).
2) teol. (den judiska) uppfattningen att Gud utvalt ett visst folk ss. sitt egendomsfolk o. är dess specielle (icke hela världens) gud. Wikner Pred. 493 (1881). SvUppslB (1934).
