PERFEKTUM pæ3r~fäk2tum l. pä3r~ l. pær3~ l. pär3~, l. 4~10 l. 302 l. 400 (perfe´ktum NF, 2NF), n.; best. -fektet, äv. i best. anv. utan slutart.; pl. -fekter (möjl. äv. att hänföra till sg. perfekt; Sundén(1888) osv.), äv. -fekta (WoJ (1891) osv.); l. PERFEKT pæ3r~fäk2t osv. (perfe´ct Weste, pärrfä´ckt Dalin), n.; best. -et; pl. = (WoJ (1891) osv.) l. -er (Weste(1807) osv.). Anm. I ä. tid användes ordet med fullständig lat. böjning. Sahlstedt FörsSvGr. 36 (1747: uti .. perfecto). Verba, som .. lycktas i perfecto på it. Därs. 54. Dahl GrGr. 234(1809: Perfecti, gen. sg.).
[jfr t. perfekt(um), eng. perfect, fr. parfait; av lat. (tempus) perfectum, eg.: fullbordad (tid), n. sg. av perfectus (se PERFEKT, adj.)]
språkv. tempus(form) som i de ieur. språken urspr. betecknade en handling ss. fullbordad, men som sedermera äv. kommit att användas i andra funktioner (t. ex. för att beteckna förfluten tid); i vissa språk (t. ex. svenska) om ett med hjälpverben ’hava' l. ’vara' (l. deras motsvarigheter i andra språk) bildat sammansatt tempus, som i regel betecknar en handling vilken tillhör det förflutna, men anknyter till det närvarande; förr äv. om supinum; särsk. i uttr. perfekt(um) particip, se PARTICIP.Ljungberg SvSpr. 115(1756; om supinum). Boivie SvSpr. 56(1820). Perfektum, som utmärker fullbordad handling i närvarande tid, d. v. s. att något nu har skett. Sundén SvSprFolkskSem. 64(1870). Hulthén JämfNunordSyntax 1: 131(1944).
