publicerad: 1952
PARTICIP par1tisi4p, n.; best. -et; pl. =, i sht förr äv. -er; l. (i sht i utpräglat fackspr.) PARTICIPIUM par1tisi4pium, n.; best. -iet, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -ier.
Ordformer
(-cip 1805 osv. -cipium 1744 (: participier, pl.), 1753 osv.)
Etymologi
[jfr t. partizip(ium), fr. participe; av lat. participium, till particeps, som deltager, till pars, del (se PART), o. capere, taga (se KAPERA). Benämningen syftar på att participet har del i såväl verbets som adjektivets karaktär. — Jfr PARTICIPERA, PARTICIPIAL, PARTICIPIELL]
språkv. till ett verb bildad nominalform med adjektivisk funktion. Presens particip, particip som (utom i undantagsfall) har aktiv innebörd o. betecknar verbets handling såsom ofullbordad (pågående). Perfekt l. preteritum particip, particip som (utom i undantagsfall) betecknar verbets handling såsom fullbordad. Hernlund Laurel 7 (i handl. fr. 1744). Participium .. är den verbets biform, som betecknar verksamheten (eller tillståndet), som uttryckes genom verbet, såsom en hos föremålet inneboende egenskap. Schiller SvSpr. 144 (1859). Rebbe SvSpr. 81 (1912). — jfr PERFEKT-, PRESENS-PARTICIP. — Anm. I st. för beteckningarna presens o. perfekt particip användas i vetenskapligt fackspr. ofta mer l. mindre latiniserade uttr., t. ex. participium presens l. præsentis (förkortat p. pr., stundom utläst particip presens) resp. participium perfecti (förkortat p. pf., stundom utläst particip perfekt(um)) l. præteriti. SAOB 1: XXVII (1893).
Spoiler title
Spoiler content