PERMUTATION pær1mutaʃω4n l. pär1-, l. -mɯ-, äv. -atʃ-, äv. 0104, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. permutation (ffr. permutacion); ytterst av lat. permutatio (gen. -ōnis), byte m. m., vbalsbst. till permutare (se PERMUTERA; jfr MUTATION)]
(numera bl. i vissa fackspråkliga anv.; se a, b, c o. ssgr) (om)byte o. d. Permutation med vahra emot vahra. Schück VittA 5: 388 (i handl. fr. 1750). Dalin (1871). — särsk. i vissa fackspråkliga anv.; särsk.
a) (fullt br.) mat. omflyttning l. omställning av element l. beteckningar o. d. (i en ekvation o. d.); i sht konkretare: var o. en av de kombinationer med avs. på inbördes placering, vari ett antal element kunna ingå. Sturtzenbecher (1805). Fogelmarck BihAlg. 48 (1866; konkretare). Ekman Mek. 206 (1919; abstr.).
b) (om ä. förh.) mus. om ett temas ”vandring” från stämma till stämma. NoK 123: 91 (1935).
c) (föga br.) språkv. Permutation eller utbyte af .. ett fonem mot ett annat sådant, t. e. fransysk för äldre fransösk. Noreen VS 3: 51 (1905). —
Ssgr: PERMUTATIONS-LÅS. [efter eng. permutation-lock] tekn. ett slags kombinationslås med skivor som förskjutas på ett visst sätt i förhållande till varandra, då låset skall öppnas. 2UB 6: 429 (1904). 3NF 13: 470 (1930). —
-RÄTT, r. l. m. jur. konungen tillkommande rätt att göra ändringar i statuter för en stiftelse l. i ett testamente l. dyl. 2NF 26: 1363 (1917). —
