PIETISM pi1etis4m, r. l. m.; best. -en; förr äv. PIETISMUS, r. l. m.
Ordformer
(-tism 1836 osv. -tismus 1813)
Etymologi
[jfr eng. pietism, fr. piétisme; av t. (o. nylat.) pietismus; till PIETIST]
i sht kyrkohist. (tänkande l. religiös typ utmärkande för) den av Ph. J. Spener under senare hälften av 1600-talet i Tyskland grundade (o. sedermera av bl. a. A. H. Francke vidareförda) religiösa rörelse som (i opposition mot ortodoxiens krav på renlärighet o. kyrklig observans) betonade vikten av en personlig omvändelse o. upplevelse av tron samt ett fromt, från rent världsliga nöjen fritt liv; särsk. i fråga om denna rörelses svenska avläggare, som hade sin blomstringstid under 1700-talets första årtionden (o. fortlevde i ”läseriet” o. andra folkliga väckelserörelser); äv. allmännare, om andra liknande former av kristendom. ÄSvBiogr. 1—6: 200(c. 1723). Modern började .. luta åt pietismen. Hon sprang efter Olin och Elmblad och Rosenius. Strindberg TjqvS 1: 82(1886). Urkristendomens pietism. GHT 1898, nr 242 B, s. 1. Konventikelplakatet 1726 mot pietismen. SvH 7: 71(1902). Den svenska moderna pietismen, som .. behärskar de stora folkväckelserna 1840—80. 2NF 21: 849(1914). SvFolket 5: 60(1939). — särsk. (numera mindre br.) nedsättande: fromleri, osund o. svärmisk l. skenhelig o. trångbröstad religiositet. (Grundtvigs) känsla förvillade sig till den crassaste pietismus. SvLitTidn. 1813, sp. 57. NoK 111: 30(1931). —
