PJATT pjat4, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. pjat, pladder, meningslöst o. fånigt handlande, pjat(te), person som pladdrar l. beter sig fånigt, till pjatte (se PJATTRA). — Jfr PJÄTT, sbst.1—2, PJÄTTA]
1) (vard., mera tillf.) hållningslös l. velig l. liten o. obetydlig l. barnslig människa. Vad är du för en pjatt som inte håller dina löften? DN(A) 1933, nr 46, s. 8. Att jag var gift med en sådan liten pjatt som du. LD 1950, nr 227, s. 5.
2) [snarast elliptiskt till SWING-PJATT] yngling med långt hår, bredbrättad hatt med låg kulle samt lång, vid kavaj (i enlighet med ett i sht på 1940-talet i vissa kretsar gängse, ofta förargelseväckande mod); äv. allmännare, om (hållningslös) yngling med utmanande l. snobbig klädsel. DN(A) 1942, nr 263, s. 8. Svenskarna och deras pjattar. Zetterström (1942; boktitel). Vi söker två bildade karaktärsfasta unga herrar i 22—30-årsåldern. Pjattar göre sig ej besvär. GHT 1944, nr 232, s. 23 (i annons). jfr SWING-PJATT.
Ssgr (i sht om förh. på 1940-talet; till 2): PJATT-HATT. Gentzel Ludde 70 (1951). —
Avledn.: PJATTIG, adj. (vard.)
1) (mera tillf.) till 1; särsk.: barnslig; larvig l. dyl. När jag läste om .. (Gösta Berlings saga) häromdagen tyckte jag den var pjattig. DN(A) 1933, nr 300, s. 5.
SAOB
