beteckning för klingande ljud; vanl. i sammanställning med pling; jfr PLING, interj. I.Bäst jag spelte, Pling plingeli plång, / Kom en Skoflickare hjulbent och lång, / Högg mig på truten. Pling plingeli plång. Bellman (BellmS) 1: 146(c. 1775, 1790). Schildt StorRoll. 19(1923). jfr BarnbiblSaga 184: 7 (1938: pling-plång).
Avledn.: PLÅNGA, v. (mera tillf.) om musikinstrument o. d.: klinga, säga ”plång”; i p. pr. äv. i adjektivisk anv.; jfr plinga. Plångande cymbaler. Vi 1949, nr 16, s. 9.
SAOB
