PLUSKVAMPERFEKTUM plus3kvam~ pärfäk2tum l. ~per- l. ~pær-, stundom 40~010, n.; best. -umet l. -perfektet, äv. i best. anv. utan slutartikel; pl. -perfekter, stundom -perfekta (Borelius Sacy 75(1806), Östergren(1935)), ngn gg = (Lundell(1893)); l. PLUSKVAMPERFEKT -fäk2t resp. -fäk1t, n.; best. -et; pl. = l. -er.
[jfr d. pluskvamperfektum, t. plusqvamperfekt(um) samt fr. plusqueparfait; av lat. (tempus) plusquamperfectum, av plus (se PLUS, adv.),quam, än, o. perfectum (se PERFEKT)]
språkv. tempus som (i indikativ) anger handlingen ss. redan fullbordad i förh. till ngt (omnämnt l. underförstått) vilket ävenledes ägt rum i förfluten tid (”fullbordad handling i förfluten tid”), i sv. bildat av supinum av huvudverbet o. imperfektum av hjälpverbet ”hava”; i konjunktiv äv. använt i annan funktion (t. ex. för att uttrycka en önskan som icke blivit uppfylld l. för att beteckna ngt som varit nära att inträffa l. i villkorliga satsfogningar i vilka villkoret framställes ss. ovärkligt); äv. om verbformen. Plusquamperfectum .. utmärkes, i Svenskan, med ordet hade, såsom; jag hade läsit. Molander Förespel 33(1753). Rebbe SvSpråkl. 57(1912).
