[jfr d. pludset, nor. dial. plussen, östfris. plussig; ljudmålande ordbildning samhörig med en grupp ord som beteckna l. urspr. betecknat ngt uppsvällt l. dyl.; jfr PLUFSIG,PLUSKIG, PLÖS, PLÖSA,PUSSIG, adj.2, samt mlt. plūsterich, uppsvälld, uppblåst, lt. plusterig, pussig, mlt. plūsteren, rufsa till m. m. (se PLUSTRA)]
om (person med avs. på hans) kropp l. viss kroppsdel (i sht ansikte l. kinder): som utmärkes av former som äro slappa o. svällande på ett fult sätt, pussig, slappfet, pösig, uppsvälld. Ruder Snillev. 73(1737). (Banér) hade .. genom långvariga utsväfningar vid bordet och glaset .. blifvit tjock och plussig. Mankell Fältsl. 386(1858). Hans röda, plussiga ansikte. Siwertz Låg. 255(1932). Plussigt fet. Borelius ForntLev. 174(1936). — jfr BLEK-,RÖD-PLUSSIG.
