PLUTA plɯ3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr sv. dial. plutas, hänga läpp, plut, tjock läpp, hängläpp; jfr äv. nor. dial. plyta, hänga läpp o. d.; sannol. ljudmålande ordbildning (jfr PUTA, v.)]
skjuta fram l. puta ut läpparna ss. uttryck för ledsnad l. missbelåtenhet l. surmulenhet l. förargelse o. d.; dels om person, ofta i uttr. pluta med munnen l. läpparna, dels med subj. betecknande mun l. läppar. Landsm. XVIII. 8: 32 (1900). Lilla fröken plutade litet med munnen för denna skenbara oartighet. Bürstenbinder Lyckobl. 48 (1914). Munnen .. plutade på ett barnsligt bedrövat sätt. Sörman Aloë 79 (1931).
Avledn.: PLUTIG, adj. om person l. ngns mun l. läppar: plutande; som har benägenhet att pluta; trumpen, surmulen. Kjellin Troili 1: 49 (1917). (Pojken) hade ett runt, lite kantigt ansikte med tvär, plutig mun. Browallius SyndSkruke 230 (1937).
