[jfr t. polemisch, eng. polemic, fr. polémique, kyrkolat. polemicus; av gr. πολεμικός, adj. till πόλεμος, strid, krig]
1) (i ä. fackspr., i sht teol.) som hör till l. utgör l. har avseende på den gren av den systematiska teologien som omfattar bemötande o. angripande av läror som uppfattas ss. falska; äv.: som hör till l. utgör l. har avseende på den vetenskapliga metod som går ut på att försvara vissa satser o. angripa andra. Den nyare Polemiska Theologien. SvMerc. 1: 350(1755). Til et egenteligen polemiskt verk har .. (arbetet ”Bibeln, et verk af gudomlig vishet”) ingalunda varit ämnadt. Wulf Köppen 1: IX (1799). Med det rena förnuftets polemiska bruk förstår Författaren dess satsers försvarande emot deras dogmatiska förnekande. Lutteman Schulze 165(1799). Hammarsköld SvVitt. 1: 113(1818).
2) som innebär l. innehåller l. har avseende på polemik (i bet. 2), strids-; i sht om bok l. skrift l. yttrande o. d.; äv. (i sht om person): som är lämpad l. benägen för polemik, stridslysten, stridbar; förr äv.: fientlig, motsats-. De polemiska skrifter och critiquer, som emot .. (Sahlstedts ordbok) utkomma kunde. Höpken 1: 431(1773). (Den äkta ”nordmannasången”) känner icke till någon annan onatur, än den som står till religion och konst i ett direkt polemiskt förhållande. PoetK 1816,s. VI. Han var så föga polemisk som någon kunde vara. HågkLivsintr. 14: 68(1933). En .. upprört polemisk ton. 3SAH LX. 1: 29(1949). —
