POSTULANT pos1tulan4t l. -tɯ-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. postulant, av lat. postulans (gen. -antis), p. pr. av postulare (se POSTULERA)]
(med prägel av fackspr.) person som ivrigt eftersträvar ngt l. ansöker om ngt (en plats l. syssla o. d.), (inträdes)sökande, aspirant; särsk. om ngn som önskar bli medlem av klosterorden. Pfeiffer (1837). Vid slutet av prövningsåret skulle nunnornas församling kunna besluta om postulantens mottagande. SvKyrkH 2: 254 (1941).
Avledn.: POSTULANTINNA10032, f. (numera föga br.) om kvinna som söker inträde i nunneorden, kvinnlig postulant. 2NF 21: 1435 (1915).
