PROKLITISK -kli4tisk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. proklitisch, eng. proclitic, fr. proclitique; efter nylat. procliticus, bildat efter mönster av gr. ἐγκλιτικός (se ENKLITISK) till gr. προκλίνειν, böja sig fram, av προ- (se PRO-, prefix1) o. κλίνειν, luta, böja (jfr KLINO-)]
språkv. om (i sht enstavigt) ord: som i uttalet så nära ansluter sig till ett efterföljande (starkare betonat) ord att det förlorar sin egen accent l. blir svagtonigt (o. stundom hopskrives med detta ord); motsatt: enklitisk. Tamm TyPrefix 15 (1876). Pron. den är proklitiskt i den här. Brate SvSpr. 209 (1898).
