PROKLIS prωkli4s l. pro-, r.; best. -en. Anm. Stundom användes den nylat. formen proclisis. AntT X. 1: 93(1887).
Etymologi
[jfr t. proklisis; av nylat. proclisis, bildat (efter mönster av gr. ἒγκλισις, enklis) till nylat. procliticus (se PROKLITISK), procliticon, proklitiskt ord]
språkv. förhållandet att ett (i sht enstavigt) ord så nära ansluter sig till ett efterföljande (starkare betonat) ord att det förlorar sin egen accent (o. stundom hopskrives med det efterföljande ordet), proklitisk användning l. ställning; motsatt: enklis. Noreen VS 3: 36(1905). En värklig proklis av kardinaltalen .. har jag .. icke kunnat iakttaga. Landsm. 1907,s. 12. —
