publicerad: 1954
PROKRUSTES prokrus4tes l. prω-, m.
Etymologi
[av gr. Προκρούστης, till προκρούειν, uttänja gm slag l. smidning, av προ- (se PRO- prefix1) o. κρούειν, slå, stöta]
i den grekiska mytologien: (till)namn på en grym rövare i Attika (äv. kallad Damastes l. Polypemon), som enl. sägnen plågade sina offer gm att lägga dem på en bädd av viss längd o. därvid stympa dem som voro för långa för sängen o. tänja ut lemmarna på dem som voro för korta; använt dels (i vitter stil, tillf.) bildl., dels ss. förled i ssgr. (En viss filosofisk riktning är) En Procrustes mot tanken: då hon, utan medlidande för den späda växt tanken i smakens drifbänk erhållit, vill utspänna den ända till sig. Polyfem II. 8: 1 (1810).
Ssgr (i vitter stil): PROKRUSTES-BÄDD. [jfr t. prokrustesbett] = -säng. Fahlbeck Ad. 1: 358 (1898). —
-SÄNG. [jfr d. prokrustesseng] eg. om den säng som Prokrustes enl. sägnen använde vid plågandet av sina offer; använt i jämförelser o. bildl. uttr. som beteckna att man söker pressa in ngt i en viss form l. ram o. dyl. (o. därvid gör våld på naturen). Andersson (1857). Språket är en Prokrustessäng, som tvingar alla i samma form. SvTidskr. 1874, s. 119. Att teorien skapas först och verkligheten får beqväma sig efter dess Prokrustessäng. Nyblom i 3SAH 8: 257 (1893).
Spoiler title
Spoiler content