PROVOKATÖR prω1vωkatö4r l. prωv1-, äv. prå1- l. prov1-, l. -ok-, l. -œ4r, l. 01—, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
person som provocerar ngn l. ngt (se PROVOCERA 4); särsk. om lejd agent som söker framkalla oroligheter l. förmå ngn att begå ett brott o. d. för att därigm ge myndigheterna anledning att ingripa. ST 1899, nr 2859 B, s. 1. Genom .. undersökning .. kom det i dagen att en af polisen aflönad provokatör .. och tvänne civilt klädda poliser ihopkallat deltagarna i gatukravallerna (i Helsingfors) genom af dem utspridda röda lappar med arbetarevänligt men äfven revolutionärt innehåll. LD 1905, nr 187, s. 2. Hellström Malmros 52 (1931).
