publicerad: 1962
RÖV rø4v, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RÄV rä4v, sbst.2, r. l. f.; best. -en (NorrlS 10: 30 (1635) osv.) ((†) -an ÅngermDomb. 1639, fol. 147, VDAkt. 1680, nr 325 (1676)); pl. -ar.
Ordformer
(räf- i ssg 1912 (: räfkrok). räfwen, sg. best. 1636. röv (röf, röff) 1572 osv. rövv- i ssg 1949 (: rövvkrok; bygdemålsfärgat))
Etymologi
[fsv. røf, sv. dial. rauv, rav, råv, räv, röv; jfr fd. røf (d. røv), nor. dial. rauv, räv, røv, isl. rauf, hål, öppning; i avljudsförh. till fsv. riuva, sönderbryta, sönderriva (se RÖVA); formen räv beror antingen på (en i vissa dial. förekommande) delabialisering l. på ombildning av röv i eufemistiskt syfte]
(utom ss. förled i ssgr numera bl. starkt vard.) om ändtarmens mynning hos människor (stundom äv. hos högre djur) l. (vanl.) i utvidgad anv.: säte, ända, stuss, bak (se BAK, sbst.1 1), bakdel (se d. o. b), gump, stjärt; jfr ARS, ARSHÅL (med anm.). (Sv.) Röff. .. (Lat.) Anus. Sedes. Schroderus Dict. 64 (c. 1635). Tin Hustru lär at spinna Garn, på Röfwen hemma sittia. Arvidi 144 (1651). Han .. (har) hotat att sparka henne i röfven. Kellgren (SVS) 6: 257 (1790). Jonsson Fly 95 (1941). — jfr BJÖRN-, NAKEN-RÖV m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] i uppmaningar att kyssa (förr äv. ta l. se) ngn i ”röven” ss. uttr. för (indignerat) avslag l. förnekande l. förakt l. förargelse l. likgiltighet o. d. (ss. svar på en begäran l. fråga l. ett påstående o. d.); jfr KYSSA 1 h. VästeråsDP 18/9 1620. Kyss du Class Nilsson i röfuen. NorrlS 10: 30 (1635). (Den ene av två trätande) Ströck nedh böckserne och badh .. (den andre) see sigh i röffuan. ÅngermDomb. 1639, fol. 147. När Larss i Ringzhult .. honom tösta eller styra wille, hade han swarat och sagdt, tag migh i Röffwan. VDAkt. 1680, nr 325 (1676). RättegHKolmodinMalm 9 (1796).
b) i det i bekräftelser använda uttr. kunna klappa sig i röven på ngt, kunna lita på l. vara övertygad om ngt. Det var annat på den tiden, det kan herrn klappa sig i röfven på! Nordström Landsortsb. 174 (1911).
d) bildl., ss. nedsättande beteckning för person i underordnad ställning; motsatt: huvud (se d. o. 4 b). Jagh (vill) heller tiene huffuudet än Röff[ue]n. 2SthmTb. 4: 212 (1572).
Ssgr: A: RÖV-HÅL, n. (röva- 1949) (starkt vard.) ändtarmsmynning; jfr arshål, röv. Kyrklund Tvåsam 50 (1949). —
-KROK. [sv. dial. rövkrok, rävkrok] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) lek varvid två personer lägga sig på rygg bredvid varandra vända åt var sitt håll, varefter vardera lyfter upp ena benet, hakar det omkring den andres ben o. försöker att med plötsliga ryck få den andre att göra en kullerbytta baklänges; särsk. i uttr. spänna l. draga rövkrok, leka denna lek. Draga röfkrok. Dahlgren Gl. 699 (1890). Spänna rövkrok. LandsmFrågel. 28: 13 (1930). NordKult. 24: 19 (1933). —
-SLICKARE. (starkt vard.) inställsam person, lismare; särsk. i uttr. ngns rövslickare, person som söker ställa sig in hos ngn. Han är herrarnas rövslickare! Moberg Rid 255 (1941). —
-STRUT. (†) i uttr. slänga rövstrut med ngn, möjl. eg.: ”spänna rövkrok” med ngn; anträffat bl. med pluralt subj.: från motsatta håll rycka o. slita i l. knuffa l. stöta till ngn. I förstonne slängde the med migh Röffstrwt, / Then eene bödh in och then andre bödh vth. Chronander Bel. I 2 b (1649). —
(e) -STRÅ, n.; äv. -STRÅT ~strå2t, r. l. m., best. -en. (-strå 1939 osv. -stråt 1929) [sv. dial. (Bohusl.) rövstrå, rövstråt; formen -stråt är sannol. en ombildning som utgår från sg. best. av -strå] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på vissa förr använda (fiske)fartyg: utskjutande spira akterut, vid vilken mesanseglet skotades, gäckbom, mesanbom. FoF 1929, s. 9 (om bohuslänska förh. c. 1850). GbgMus. 1939, s. 135 (i text till ritning som utgör en rekonstruktion av en bohuslänsk sjöbåt).
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, starkt vard.): RÖVA-HÅL, se A.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content