RATSCH rat4ʃ, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et, pl. =.
Etymologi
[jfr d. ratsch, t. ratsch, ratz; sannol. av ljudhärmande urspr. — Jfr RATSCHA]
I. interj.
1) målande ett häftigt skrapande l. fräsande l. krasande ljud som uppstår, då ngt rives l. brytes sönder l. då man stryker eld på en tändsticka o. d.; äv. i fråga om smällar l. dunsar vid häftiga rörelser o. d.; stundom svårt att skilja från 2. MarkallN 2: 33 (1821). Ratsch! ursäkta mig, att jag klöpp af dig, stackars sträng. Almqvist DrJ 317 (1834). Ratsch! kratsch! ljöd det, under det rockskörten våldsamt sletos från hvarann. Bremer Grann. 1: 131 (1837). Magistern. Stjelp omkull kareten! Glunten. Så ja, ratsch i gropen. Wennerberg 2: 143 (1850, 1882). Ratsch! slog karlen igen dörren. Backman Reuter Bræsig 31 (1872). Ratsch! sprakade (tänd-)stickan. Hedenstierna Jönsson 169 (1894). Östergren (1935).
2) (numera bl. mera tillf.) målande en (med ljud förbunden) hastig rörelse l. ett plötsligt skeende. Ratsch som en vind — .. flux! hopen undan! — bort! Rutström Schiller Röfvarb. 54 (1799). Bäst man går, ratsch! är man af en förbifarande vagn nedstänkt från topp till tå. FWScholander (1841) i 3SAH 13: 117. Så kommer den tionde tunneln .. Rratsch in i mörkret. Mattsson Resebr. 108 (1908). jfr: Ratsch Far lille. Sup eller ska vi banke dig. Bellman (BellmS) 1: 202 (c. 1771, 1790; sannol. avsett att återge danska).
3) i uttr. ritsch (och) ratsch (och) filibom l. dyl., se RITSCH.
II. sbst., om häftigt skrapande l. krasande l. fräsande l. smällande ljud; äv. om häftiga l. hastiga rörelser (förbundna med dylika ljud). SDS 1897, nr 175, s. 3. Att hon hörde det skarpa ratschet för var gång han rev. Smith KRanke 45 (1921). I väntan skrev han i med snabba ratsch / en tippningssedel. Lo-Johansson KlyvnTid 83 (1931). —
SAOB
