RATSCHA rat3ʃa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr d. ratsche, t. ratschen samt mht. ratzen, krafsa, skrapa, rassla; sannol. till RATSCH]
ge ett häftigt skrapande l. fräsande l. krasande l. smällande ljud ifrån sig; ”säga ratsch”; ofta i p. pr., äv. med mer l. mindre adjektivisk bet. (särsk. om ljud). Med ett ratschande ljud löpa .. (sågbladen) upp och ned genom stocken. LbFolksk. 292 (1890). Ett ratschande höres förifrån, då fockgigtågen kastas loss. GHT 1905, nr 197 B, s. 3. En ratschande sågklinga. Asplund Stud. 163 (1912). —
Särsk. förb.: RATSCHA NER10 4. (mera tillf.) särsk.: dra ned (ngt) med ett ratschande ljud. Rullgardinen ratschas ner. VeckoJ 1949, nr 47, s. 24.
SAOB
