SABELLIAN sab1elia4n l. 0104, m.||ig.; best. -en; pl. -er; äv. (föga br.) SABELLIANER sab1elia4ner l. 01040, best. -n; pl. =.
Ordformer
(sabellian 1932 osv. sabellianer, sg. 1932. sabellianer, pl. 1635 osv.)
Etymologi
[jfr t. sabellianer, eng. sabellian, fr. sabelliens, pl.; av senlat. sabelliani, pl., till SABELLIUS, en i Afrika o. Rom på 200-talet verksam kyrkolärare, som var riktningens främste telesman]
kyrkohist. anhängare av en på 200-talet o. 300-talet uppträdande teologisk riktning som bekämpade den officiella treenighetsläran; i sht i pl.; jfr ANTITRINITARIE.Schroderus Os. 1: 199(1635). TySvOrdb. 1984(1932).
Avledn. (kyrkohist.): SABELLIANISM 01004 l. 10104, förr äv. SABELLIANISMUS, r. l. m. (-ism 1871 osv. -ismus 1871) [jfr t. sabellianismus, eng. sabellianism, fr. sabellianisme] om sabellianernas lära. Dalin(1871). —
SABELLIANSK, adj. [jfr t. sabellianisch] som tillhör l. utmärker sabellianerna l. kännetecknas av sabellianism. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 511(1837).
SAOB
