publicerad: 1964
SAM- ssgr (forts.):
SAM-EUROPEISK. som har avseende på l. tillhör l. kännetecknar alla delar av Europa. Kjellén Stormakt. 1: 64 (1905). —
-EVIG. (numera bl. tillf.) gemensamt (med ngn l. ngt) evig.
a) om person (se d. o. 6) i Guds väsen i förhållande till annan person l. de andra personerna i Guds väsen. Sonen .. samwarigh medh Fadrenom j wäsendet, och samewigh. Falck Und. 2 b (1558). Lamm Swedenbg 191 (1915).
b) i allmännare anv., om Gud l. världsalltet l. materia l. ande l. naturföreteelse l. mänsklig natur o. d. i förhållande till ngt som uppfattas ss. lika evigt. Hell, helga Ljus! Förstfödt af Himlen! eller / Med sjelf den Evige samevig stråle! JGOxenstierna 4: 83 (1815; eng. orig.: coeternal). (Det mänskliga drives till mytbildning) icke af den yttre naturen, utan af sin egen innersta, med sig sameviga natur. Atterbom VittH 124 (1845). Lamm Swedenbg 34 (1915). —
(7 slutet) -EXERCERAD, p. adj. (numera föga br.) mil. om militärt förband o. d.: samövad gm exercis. Holmberg Artill. 4: 98 (1886). —
(7 slutet) -EXERCIS. (numera föga br.) mil. exercis som syftar till att göra ett militärt förband o. d. samövat. IllMilRevy 1899, s. 322. Hägg TretungFl. 111 (1941). —
(1 a, 3, 7) -EXISTENS. (i fackspr.) om förhållandet att två l. flera företeelser existera tillsammans l. samtidigt (utan att tillintetgöra varandra); jfr koexistens. Pettersson Bakt. 48 (1926). särsk. polit. i fråga om (koalitioner av) stater l. folkgrupper som trots motsättningar samarbeta i vissa avseenden o. leva i fred. KristSamhällsliv 1955, s. 113. Landberg Krig 81 (1958). —
(1 a, 3, 7) -EXISTERA. (i fackspr.) existera tillsammans l. samtidigt (med ngn l. ngt); särsk.: existera tillsammans l. samtidigt utan att tillintetgöra varandra o. med förmåga att samarbeta i vissa avseenden. Vannérus WundtPsyk. 286 (1896). —
-FADER. (†)
1) till 4, om vardera av två personer l. väsen (särsk. en människa o. en gud) som enligt vissa mytologiska föreställningar båda äro fäder till ett o. samma barn. Rydberg Myt. 1: 106, 127 (1886).
-FADERSKAP. [jfr -fader] (†) om förhållandet att två personer l. väsen enligt vissa mytologiska föreställningar båda äro fäder till ett o. samma barn; jfr -fader 1. Rydberg Myt. 1: 105, 145 (1886). —
(2, 4) -FALDIG. (-falldig) [möjl. ombildning av sam-fällig gm anslutning till adj. på -faldig] (†) (Sv.) Samfalldig, hel och hållen, enhällig, (lat.) Continuus, totus, integer. Schultze Ordb. 984 (c. 1755). —
(1 a) -FALL, n. (†) dativ; jfr fall XIII. Strömborg SvSpr. 129 (1852). Dens. SvSprSkol. 41 (1857). —
-FALLANDE, p. adj.
1) [efter t. gleichfällig] (i fackspr.) till 7, om föremål i förhållande till annat föremål: som faller med samma hastighet. JernkA 1906, s. 328 (om malmkorn i vatten).
2) (numera föga br.) till 8, i uttr. samfallande med ngt, som åtföljer ngt, som är en konsekvens av ngt. Denna inre frid, beslägtad och samfallande med ett godt samvete, stöddes och motsvarades af det närmast yttre: friden i hvardagslifvet. Wallin Rel. 4: 517 (1837). —
(4 c) -FARBRODER. (†) om man i förhållande till den l. dem vars (vilkas) faders helbroder han är. FörarbSvLag 4: 85 (1690). Abrahamsson 318 (1726). —
(4 c) -FASTER. (†) om kvinna i förhållande till den l. dem vars (vilkas) faders helsyster hon är. FörarbSvLag 4: 85 (1690). Abrahamsson 318 (1726). —
(4 b) -FINSK. (i fackspr., numera mindre br.) som utgör l. tillhör l. har avseende på den tid då den finsk-ugriska språkgrupp vartill bl. a. finskan, karelskan, estniskan o. liviskan räknas ännu kunde uppfattas ss. ett språk l. som utgör l. tillhör l. har avseende på (detta språk l. den kultur som kännetecknade) de personer som talade detta språk, östersjöfinsk; jfr finsk d. Landsm. XI. 3: 153 (1897; om ljudlag). När .. (Finlands) egentliga kolonisation börjar, då är det fråga om samfinska immigranter från södra sidan om Finska viken. Fornv. 1932, s. 95. —
(4 b) -FINSKA, r. l. f. (numera mindre br.) språkv. östersjöfinska; jfr -finsk. ENSetälä (1888) i SpråkvSällskUpsF 1885—88, s. 81. —
-FIRANDE, n. kulturhist. om förhållandet att en krets av gårdar firar sina fester gemensamt. SvKulturb. 1: 251 (1929). —
-FIRANDE, p. adj. kulturhist. om krets av gårdar: som firar sina fester gemensamt. Rig 1920, s. 39. —
(2 a) -FLYTT, adv. (-flyt) [senare ssgsleden är etymologiskt identisk med flytt, adv., till fly, adj., l. till sv. dial. flyt (se fly, adj.); med avs. på bet. jfr det avljudande fvn. samfleytr, oavbruten] (†) i ett sammanhang, ständigt. (Sv.) Samflyt .. (lat.) continue. Spegel (1712). —
(2 a) -FLÖDE. (mera tillf.) bildl., om ngt som uppkommit gm att olika beståndsdelar tillsammans bildat en enhet; jfr samman-flöde. (Den engelska kyrkans) lära kan betraktas som ett samflöde ur lutherska och kalvinistiska källor. HågkLivsintr. 14: 328 (1933). —
(2) -FOGA, v., -ning (Strömborg SvSpr. 156 (1852), Schiller SvSpr. 21 (1859)). [fsv. samföghia] (numera föga br.) foga samman (två l. flera föremål o. d.) till en enhet; äv. med obj. betecknande resultatet av sådan sammanfogning; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Han som i Edens Trägård har / Samfogat första Ächta Par. Brobergen 20 (1691, 1708). Beckman Påfv. 142 (1880). särsk. (†)
a) samordna, koordinera.
α) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om konjunktion (jfr b α): samordnande, koordinerande. Schiller SvSpr. 61 (1859).
β) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om sats (jfr b β): samordnad, koordinerad. Strömborg SvSpr. 156 (1852). Schiller SvSpr. 21 (1859).
γ) ss. vbalsbst. -ning, samordning, koordinering; äv. konkretare, om grupp av samordnade satser. Strömborg SvSpr. 156 (1852). Schiller SvSpr. 21 (1859; konkretare).
b) för att beteckna att sats l. satsdel överordnas l. underordnas i förhållande till en annan.
α) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om konjunktion (jfr a α): underordnande. Nordvall Modersm. 87 (1863).
β) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om sats l. satsdel (jfr a β): överordnad l. underordnad i förhållande till en annan. Nordvall Modersm. 17 (1863).
Ssg (†): samfognings-ord. till -foga a γ: samordnande konjunktion. Strömborg SvSpr. 144 (1852). Dens. SvSprSkol. 58 (1857). —
(4, 5) -FOLKLIG. (numera mindre br.) mellanfolklig, internationell. SvTidskr. 1873, s. 185. Östergren (1937).
Avledn.: samfolklighet, r. l. f. (numera mindre br.) internationalism. Key Lifsl. 2: 13 (1905). Östergren (1937). —
-FORSKA, -ning. (i fackspr.) forska under samarbete, bedriva samordnad forskning; företrädesvis ss. vbalsbst. -ning. Hygiea 1893, 2: 217 (vbalsbst.). Nordens länder bör samforska i rymden. Expressen(S) 1961, nr 58, s. 6. —
(6) -FOSTRAD, p. adj. (numera bl. tillf.) om barn i förhållande till annat barn: som fostrats tillsammans. Tranér Erinna 28 (1827). —
(7) -FOSTRAN. (tillf.) fostran som går ut på att lära eleverna att samverka. Fogelklou Samarb. 82 (1929). —
(2) -FOTA, adj. oböjl. [efter nylat. compedes i motsv. anv.; jfr lat. compes (gen. -pedis), fotboja; anledningen till benämningen är att fåglarna gå illa, som om deras fötter vore fängslade] (†) om fågels ben l. fötter: som sitta långt bak så att fågeln går illa o. i stående ställning har kroppen upprätt; jfr gump-fotad. Retzius Djurr. 150 (1772). Marklin Illiger 215 (1818).
Spoiler title
Spoiler content