publicerad: 1924
FINSK fin4sk, adj. -are (gradf. dock föga br.). adv. -T.
Ordformer
(findsk 1554. finsch 1634—1656. finst(h) n. sg. 1563—1642)
Etymologi
[fsv. finsker]
adj. till FINNE, sbst.3, o. FINLAND: som är finne; som består av finnar; som tillhör l. utmärker l. härstammar från l. har avseende på osv. finnar l. Finland (l. det språk som talas av finnarna); jfr FINLÄNDSK. Ett finskt landskap. Finska Karelen. På finskt område. Finska viken. Finska krigen 1741—43, 1788—90 och 1808—09, om de under dessa år huvudsakligen i Finl. förda krigen mellan Sv. o. Ryssland. Finska medborgare. Finsk konst, litteratur. Finska litteratursällskapet. Finska tidningar, dels (dock aldrig i Finl.) om tidningar tryckta i Finl., dels om finskspråkiga tidningar. Finsk tidskrift, titel på en sedan 1876 i Finl. utgiven svenskspråkig tidskrift behandlande vitterhet, vetenskap, konst o. politik. Finska kyrkan i Stockholm. Finsk bastu, se BADSTUGA 2. GR 1: 119 (1523). Then Finske adelen. Svart G1 74 (1561). Såsom det Finska Språket swårligen uthan förwändning fremmande ordh och nampn uthsäija kan. Landsm. XVII. 3: 13 (1672). Poike sägs wara it Finskt ord. Spegel 349 (1712). En obegränsad handlingslust, som framträdde med finsk envishet och ihärdighet. Nyblom i 3SAH 16: 155 (1901). — jfr KÄRN-, UR-FINSK m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. hava ett finskt huvud, vara tjurskallig; jfr FINN-HUVUD. Män det han eliest hafver ett finskt hufudh ähr intitt uthan; jagh håppas, han skall nu bättre comportera sigh. OxBr. 8: 396 (1643).
b) om åtskilliga från Finl. kommande l. för Finland l. finsk befolkning utmärkande varor, djurraser m. m. Finska hästen. Finska gædder och osthar. GR 4: 31 (1527). Finsth lerefftt .. 40 alnar. BtFinlH 4: 205 (1563). Finska säng täcken aff goldt och swart. VDAkt. 1676, s. 338. De ”finska bladerna” — en från Finland införd eller .. insmugglad .. tobakssort, hvilken .. utgöres af de hela torkade bladen af vanlig s. k. bondtobak. Heurgren Polc. 33 (1892). — särsk. (†) i uttr. finsk lura, ett slags öl. Finska Luran är tjock och nästan mjölk-färgad, kokas med glödgade stenar ..: dock är denne dryck nu nästan obekant i Finland, och brukas endast på Ösel och i några Ryska orter. VetAH 1763, s. 58.
c) i vissa växtnamn: (numera föga br.) finsk ingefära, växten Peucedanum palustre (Lin.) Moench (med rot av brännande smak), mossrot. Tillandz B 1 a (1683). Hahnsson (1888). — (†) finskt höfrö l. finska höfröet, benämning på (olika arter av) växtsläktet Epilobium Dill.; särsk. om arten Epilobium angustifolium Lin. Alm.(Ld) 1774, s. 40. HushJourn. 1779, nov. s. 6. — finsk oxel l. rönn, oxeln Sorbus fennica Fr., oxelrönn, suroxel; jfr FINN-OXEL. Nyman VäxtNatH 2: 47 (1868). Lindman NordFl. 3: 216 (1903).
d) språkv. i utvidgad anv., om (vart särskilt språk av) en viss finsk-ugrisk språkgrupp, vartill räknas bl. a. finskan, karelskan, estniskan o. liviskan; stundom användt för: finsk-ugrisk. Schiller SvSpr. 6 (1859). Då ju estniskan i likhet med öfriga finska språk alldeles saknar genus. EHTegnér i 3SAH 6: 311 (1891). 2NF 8: 378 (1907). — jfr SAM-, UR-, ÖSTERSJÖ-FINSK.
e) (†) i substantivisk anv., om finne l. finländare. The svenske och finske, som i Räffle sittie. GR 21: 31 (1550). H: Mauritz Hoorn, H: Jöns Kurk och andre Finsche af Adell. RARP 2: 68 (1634). Linné Diet. 1: 32 (c. 1750).
Ssgr (ofta, särsk. då senare ssgsleden utgöres av ett folknamn o. d., skrivna i två ord med bindestreck emellan): A: FINSK-FINNE, m.||ig. (tillf.) finländare av finsk ras. Siwertz Eld. 350 (1916). —
-FINSK. jfr -FINNE. Den .. så mycket försummade finsk-finska stammens utvecklingsintressen. Aho Soldan 413 (i handl. fr. 1878). —
-FÖDD, p. adj. född i Finl.; numera i sht (i Finl. uteslutande) om person av finsk ras. Jacob Frese, en ung finskfödd tjänsteman. Wrangel Frihetst. 265 (1895). —
(jfr b slutet) -LURA, f.? (†) (De finnas) Som gåå så rusige, så rasotte och glade, / At man tor tänkia the Finsk-Lura drukkit hade. Spegel GV 238 (1685). —
-SINNAD, p. adj. (finskt- 1893—1901) som hyser sympati för finnarna (ss. ras) l. har fennomanska tänkesätt; särsk. om sv. finländare. WoJ (1891). Afgjordt finsksinnad. FinBiogrHb. 805 (1898). —
-SPRÅKIG, ngn gg -SPRÅKLIG. som har finskan till språk. NF 4: 1132 (1881). Det finskspråkiga området i Norrbotten. Nordenstreng EurMänRas. 101 (1917). —
-SVENSK, adj. finsk o. svensk; äv. (nästan bl. i Sv.): finlandssvensk (se d. o. 1), som tillhör l. utmärker l. talas av osv. finlandssvenskarna. Runebergs språk .. liknar .. de flesta finsk-svenska skalders språk. Söderhjelm Runebg 2: 529 (1906). En särskild finländsk (”finsk-svensk”) form af svenskt riksspråk. Noreen VS 1: 94 (1903). —
-TALANDE, p. adj. som talar finska; som har finska till modersmål; jfr FINSKA-TALANDE. Retzius FinKran. 154 (1878). —
-UGRISK. språkv. som tillhör l. gäller osv. en viss språkfamilj, vartill bl. a. räknas finskan, lapskan o. ungerskan; som består av dylika språk. Finsk-ugriska språk. Den finskugriska språkfamiljen. Finsk-ugrisk språkvetenskap. Öfversikt af den Finsk Ugriska språkforskningens historia. Donner (1872; boktitel).
B († utom i -VÄVNAD): FINSKE-SKUTA. (†) finnskuta. Finskeskuterne förhollis ifrå vpstäderne widh Stocholm. GR 7: 132 (1530). —
C (föga br.): FINSKT-SINNAD, se A.
Avledn.: FINSKA, FINSKHET, se dessa ord. —
FINSKILIG, adj. (†) finsk(språkig). Warde och månge swenske personer satte för häredshöfdingar ibland finskiligt folch, the och icke heller kunne förstå fiinske målet rätt. FinBiogrHb. 1375 (cit. fr. 1602).
Spoiler title
Spoiler content