SCHISMATIKER ʃisma4tiker, äv. 0302, stundom ski- (schissmàtick'r Dalin), m.||ig.; best. -n; pl. =; äv. (numera bl. i pl.) SCHISMATIKUS (schissmàtikuss Dalin); pl. schismatici ʃisma4tisi, äv. 0302, stundom ski-.
Ordformer
(schis- 1766 osv. skis- 1889. -matici, pl. c. 1815—1920. -matiker 1815 osv. -matikus (-cus) 1766—1904)
Etymologi
[jfr t. schismatiker, eng. schismatic, fr. schismatique, senlat. schismaticus; ytterst till sengr. σχισματικός, adj. (se SCHISMATISK)]
teol. o. kyrkohist. motsv. SCHISM a o. SCHISMA 2 slutet: person som tillhör en gm schism uppkommen sekt l. kyrklig partibildning l. som bryter (brutit) med den allmänna l. sanktionerade läran l. trosbekännelsen; sekterist; avfälling. Rydén Pontoppidan 407 (1766). (Kejsar Julianus) återkallade alla för religionen förwista, och gynnade schismatiker och kättare, för att genom söndringar skada Christendomen. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 194 (1834). Västerländingarne voro kända som fanatici, för hvilka en kristen schismatiker knappt var bättre än en jude eller en muhammedan. Rydberg KultFörel. 6: 113 (1888). Vid den tid då vår framställning börjar, är Åbo ett av lydstiften under Uppsala — ryssarna betraktas endast som fiender och halvhedniska schismatiker. SvKyrkH 2: 126 (1941).
