SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1965  
SCHISMA ʃis4ma, äv. 32, stundom ski-, n. (Block Progn. Dedik. 8 (1708) osv.) ((†) r. l. f.? Törneros (SVS) 4: 60 (1825), Beskow (1826) i 3SAH XL. 2: 80); best. -at (ss. r. l. f.? -an) (Törneros (SVS) 4: 60 (1825: schisman), KyrkohÅ 1906, s. 284 (: skismat) osv.), i best. anv. förr äv. utan slutart. (SvMerc. IV. 2: 56 (1758), Tranér Anakr. VII (1833)); pl. (tillf.) -an, äv. (med gr.-lat. böjn.-änd.) -ata.
Ordformer
(schisma 1708 osv. skisma 1906)
Etymologi
[jfr t., eng. o. lat. schisma; av gr. σχίσμα (gen. σχίσματος), till σχίζω, klyver, till den rot som föreligger i lat. scindere, klyva, o. i SKITA. — Jfr SCHISM, SCHISMATISERA, SCHISMATISK, SCHISMATIST, SCHISTUS, SCISSION, SEDEL]
1) mus. liten intervall (med i olika system ngt växlande längd); numera i sht om den minsta vid matematisk bestämning använda intervallen (dvs. intervallen mellan c o. hiss). Envallsson (1802). SohlmanMusiklex. (1952).
2) (numera knappast br.; se dock slutet) schism. Swedberg Schibb. 297 (1716). KonvLex. (1864). särsk. (fullt br.) teol. o. kyrkohist. om kyrklig schism (se d. o. a); i sht i uttr. det stora schismat, den stora schismen. Såledz lät Påwen Gregorius then nionde narra sig .. at gå ifrån Avignon til Rom .., hwarigenom förorsakades thet Schisma eller Skilljacktighet i Romerska Kyrkjan, som warade i 40 åhr. Block Progn. Dedik. 8 (1708). Det beklagliga schisma, som än i dag söndrar bägge protestantiska kyrkorna ifrån hvarandra. KyrkohÅ 1908, s. 188 (c. 1780). Andersson SkånH 1: 381 (1947: det stora schismat).
Spoiler title
Spoiler content