SCHWABARE ʃva3bare2, m.; best. -en, äv. -n; pl. =; äv. (numera bl. tillf.) SCHWAB ʃva4b, m.; best. -en; pl. -er; äv. (numera nästan bl., tillf., i pl.) SCHWABER ʃva4ber, förr äv. SVABER, m.; best. -n; pl. =; förr äv. SCHWABE l. SVABE, m.
Ordformer
(schwabare c. 1815 osv. schwabe 1674. schwaben, sg. best. 1898. schwaber, sg. 1769—1904. schwaber, pl. 1635 osv. swabe 1697. swaber, sg. 1780. swaber, pl. 1635)
Etymologi
[av t. schwabe, schwab (ä. t. äv. swob, mht. swāp, swābe, fht. swāb); jfr lat. Suebi, Suevi, pl.; möjl. till den rot som föreligger i got. sibja, släktskap (se SABINARE)]
man som bor i l. härstammar från Schwaben (i pl. äv. utan avs. på kön); förr äv. om man tillhörande en västgermansk folkstam som under folkvandringstiden bosatte sig i sydvästra Tyskl. (i pl. äv. utan avs. på kön), sveber. The Swaber, Slesier, Poler, Skyter (m. fl. gjorde år 358) .. Infall på Vngern och Mesien. Schroderus Os. 1: 429 (1635; lat. orig.: Sueui). Iohan Röhl lubecker. Iohan Kretsch schwabe. Palmquist ObsRyszl. 68 (1674). Schwabarna .. är i många avseenden Tysklands smålänningar. De har liksom smålänningarna knappast andra tillgångar än skogen. DN(B) 1961, nr 5, s. 9. — särsk. [efter motsv. anv. av polska szwab] (tillf.) allmännare, ss. nedsättande benämning på tysk. Jensen Mickiewicz Tad. 115 (1898).
