SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1967  
SERAF sera4f (i vers — ∪ Thorild (SVS) 1: 175 (c. 1785), Nyberg 1: 18 (1828, 1831); rimmande med graf Ingelman 265 (1831, 1843)), i bet. 1—3 m.||ig., i bet. 4 r.; best. -en; pl. -er (Kellgren (SVS) 2: 319 (1790) osv.), äv. (numera bl. ngt ålderdomligt, i bet. 1) serafim se1rafi4m l. ser1-, äv. 400 (i vers — ∪ ∪ Thorild (SVS) 1: 49 (1781)) (Jes. 6: 2 (Bib. 1541; i bet. 1), Torpadius Seraphim 3 (1748; i bet. 3), Thorild (SVS) 3: 238 (1792; i bet. 2), Wulf Köppen 1: 299 (1799; i bet. 1) osv.) ((†) serafin OPetri 2: 526 (1536)).
Ordformer
(förr äv. -aph)
Etymologi
[jfr t. o. eng. seraph (i pl. äv. seraphim), senlat. seraphin, pl., gr. σεραφείμ, pl.; ytterst av hebr. śěrāfīm (motsv. aram. sěrāfīn), pl., sannol. av śārāf, orm l. drake l. dyl., till roten i śāraf, har bränt; i sv. tidigast använt endast i pl.-formen -im l. -in. — Jfr SERAFIM, SERAFIMER]
1) om vart o. ett av de med tre par vingar utrustade väsen som enligt bibelns framställning i Jes. 6: 2 stå kring Jahves tron o. lovprisa honom; äv. (i fråga om senare, kristna föreställningar) dels om ängel som i den himmelska hierarkien tillhör den (näst) högsta klassen bland änglarna, dels om ängel som främst har till uppgift att lovsjunga Gud; stundom allmännare: ängel; särsk. i uttr. kerubim och serafim (jfr 2); jfr KERUB 1. Tich prisa Cherubin och Seraphin, / seyandes vtan enda, / Helig, Helig, Helig herre gud Sabaoth. OPetri 2: 526 (1536). Seraphim stodho offuer (Herren). Jes. 6: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: serafer). Ingen vintermånad smyger / Dit (dvs. till himlen); der öppnas ingen graf, / Och hvar fjäril, som der flyger, / Är en flammande Seraf. Ingelman 265 (1831, 1843). Den första hierarkien (bland änglarna) omfattar (enligt medeltida föreställningssätt) 1) seraferna .. 2) keruberna .. och 3) tronerna. NF 18: 529 (1894). Maten var underbar, det var mat för änglar och serafer, ingen lagar mat som hon Katrina. Frideen Skärg. 134 (1923).
2) i överförd l. bildl. anv. av 1, om person som i ett l. annat avseende (t. ex. gm sin sång l. sitt författarskap l. sitt utseende l. den makt vederbörande representerar) liknar l. påminner om en seraf (i bet. 1); äv. i uttr. kerubim och serafim (jfr 1). Som ljuset, strömmar Harmoni / Ifrån din harpa, Ossian! / .. Du, Seraf! lugn / Odödlig slår / Den gyllne brusande harpan. Thorild (SVS) 1: 175 (c. 1785). All Flärd är lätt. Derföre florera .. tusende små Titul-magnater, tusende små Credit-prinsar, blänkare, prålare, alle desse en Asiatisk högfärds cherubim och seraphim. Därs. 3: 238 (1792). Den 15 april gav spanska ambassaden (i Rom) mottagning. .. Hela den svarta societeten var där — kardinalerna, hovet, patriciatet. Den ena konstellationen av vackra damer efter den andra kom intågande. Änkefurstinnorna och andra himmelrikets herravälden seglade också in bland serafer och ärkeänglar. Lagergren Minn. 7: 106 (1928).
3) (numera bl. mera tillf., skämts.) om riddare l. ledamot av serafimerorden. O Seraphim i Högtids-skrud, / J Änglar för en jordisk Gud, / Mottagen denna stora Heder (dvs. värdigheten ss. serafimerriddare) / Med vördsam mine vid Ärans Stol! Torpadius Seraphim 3 (1748); jfr 2. Ordenskanslern anförde serafim (vid A. von Fersens begravning). För hundra år sen 245 (1810). De ofrälse bland seraferna och deras vapen. SvD(B) 1925, nr 37, Bil. s. 2 (rubrik).
4) (vard., skämts.) i sg. best., om serafimerlasarettet. SvD(A) 1964, nr 52, s. 21.
Ssgr (till 1): A: SERAF-ANLETE~020. (serafs- 1837) anlete (se d. o. 1 a) som tillhör en seraf l. liknar en serafs l. uttrycker himmelsk frid o. oskuld o. d. Topelius Dagb. 3: 9 (1837). —
-GLÄNSANDE, p. adj. (i vitter stil, tillf.) glänsande som en seraf; särsk. bildl., motsv. glänsa 2 b. Thorild (SVS) 1: 45 (1781; bildl.). —
-HARPA. (serafs- 1821) serafs harpa (se harpa, sbst.1 1). Stagnelius (SVS) 2: 268 (1821). —
-HUVUD. (seraf- 1889 osv. serafs- 1837—1938)
1) serafs huvud. Bremer Brev 4: 224 (1862; om bild på dopfunt).
2) huvud som liknar en serafs, änglalikt huvud. Bremer Grann. 2: 57 (1837). —
-SKALD. (numera bl. tillf.) skald som skriver serafisk (särsk. sedligt ren) poesi. Strindberg TjqvS 2: 162 (1886). —
-SKJORTA. (mera tillf.) om sådan (kort) skjorta l. änglaskrud som serafer bruka vara klädda i på bildframställningar. Wester Gorkij 274 (1918). —
-SLAG. (serafs- c. 1785) (i vitter stil, tillf.) slag på serafharpa; särsk. bildl. Thorild (SVS) 1: 175 (c. 1785). —
-VINGE. (seraf- 1892 osv. serafs- 1820—1834) serafs vinge. PoetK 1820, 1: 61. Wegelius MusH 153 (1892; i bild). —
-VÄSEN(DE). (serafs- 1838) väsen som är l. liknar en seraf. VHebbe (1838) hos Dixelius-Brettner Hebbe 60.
B (i vitter stil, numera bl. tillf.): SERAFS-ANLETE, -HARPA, -HUVUD, -SLAG, -VINGE, -VÄSEN(DE), se A.
Avledn.: SERAFINNA, f. (†) till 1: kvinnlig seraf. Stagnelius (SVS) 2: 54 (c. 1820). —
SERAFISK, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content