SICKEL sik3el2, äv. 40, sbst.2, r. l. m.; best. -n; pl. sicklar; äv. (i vissa trakter) SIKEL si3kel2 l. 40, sbst.1, r. l. m.; best. -n; pl. siklar.
Ordformer
(sick- 1820 osv. sik- 1854)
Etymologi
[samhörigt med (sannol. bildat till) SICKLING, sbst.3, o. SICKLA, v.2]
(i fackspr.) tunn stålskiva med skarp tvärslipad kant, som användes för att skrapa en yta jämn; särsk. om dylik skiva som användes för att utjämna l. avlägsna ränderna på en hyvlad yta; dragklinga, sickling. 2. Sidklingor eller Suklar (sannol. felaktigt för Sicklar). InventÅkdonVerktygHovstall. 1814 A, s. 124.JernkA 1820, s. 255. Han skrapade och putsade varje bord med sickel och sandpapper. Holmström BarnMödrManf. 132(1928).
Ssgr (i fackspr. Anm. Nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till sickla, v.2):SICKEL-KLINGA. (†) sickel. Rothstein Byggn. 330(1857). —
