[jfr t. sikkativ, eng. siccative; av fr. siccatif, av senlat. siccativus, torkande, till siccare, torka, till siccus, torr (jfr EXSICKAT,SECCO,SEKT, sbst.1). — Jfr SICKATIV, sbst.]
(i fackspr., numera bl. mera tillf.) om ämne: som har förmågan att torka (gm oxidation med luftsyre) l. (ss. torkmedel) påskynda torkning, torkande; äv. i utvidgad anv., om egenskap o. d. Berzelius ÅrsbVetA 1821, s. 122. De mogna kärnorne (av valnöt) .. gifva pressade en ymnig olja, som är siccativ, och nyttjas derföre till målning. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 211(1857). Metallsalter, som äga sickativa egenskaper. 2UB 7: 520(1903).
