publicerad: 1968
SJAKAL ʃaka4l l. SCHAKAL ʃaka4l, m. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. -er (Ödmann MPark 10 (1800) osv.); förr äv. JACKAL l. JACKHAL, m. l. r.; pl. -ar (Linderholm 2: 444 (1803)) l. -s (möjl. att hänföra till sg. jackals, Torén Resa 339 (1752)); förr äv. JACKALS l. JACKHALS l. SCHACKALLS, m. l. r.; best. -en; pl. -ar (Brelin Resa 62 (1758), AJourn. 1813, nr 101, s. 2) l. -er (Kiöping Resa 50 (1667)), möjl. äv. = (se ovan).
Ordformer
(chikal 1751. jackal (jak-) 1803—1871. jackals, sg. 1783. jackals, pl. 1752. jackhal (jachhal) 1803—1837. jackhals 1667—1854. schackalls 1783. schakal (ch-) 1785 osv. shakal 1904. sjakal 1843 osv.)
Etymologi
[jfr ä. t. schakall, t. schakal, holl. jakhals, ä. eng. jakhal, eng. jackal, fr. chacal; av turk. çacal, av pers. šaġāl, besläktat med sanskr. sṛgālaḥ, çṛgālaḥ]
1) om (individ l. art av) det till släktet Canis Lin. (hundsläktet) hörande undersläktet Thos Oken; särsk. dels om (individ av) den i Asien o. delar av östra Europa levande (av gulröd l. ljusgul buk kännetecknade) arten Canis aureus Lin., guldsjakal (äv. kallad vanlig, i sht förr äv. egentlig sjakal), dels om (individ av) den i Afrika levande (av en ljus o. en mörk strimma på sidorna kännetecknade) arten Canis adustus Sund. (äv. kallad strimmig sjakal). Kiöping Resa 50 (1667). Linné SystNat. 5 (1748; om Canis aureus). Den vanlige schakalen .. är samma djur, som de gamle kallade guldvargen och sannolikt detsamma, som de ”räfvar”, Simson använde, då han satte eld på Filisterrnes åkrar. 1Brehm 1: 183 (1874). Strimmiga schakaler. 4Brehm 3: 216 (1922). Den egentliga schakalen eller guldschakalen. Därs. 229. Vid midnatt hörde han de utdragna tjuten från en schakal. Sparre HetKust. 22 (1934). — jfr SCHABRAK-, VARG-SJAKAL.
2) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. om rovgirig l. hänsynslöst sniken l. närgången (o. feg) person, ofta om person som utnyttjar andra(s olycka) för att skaffa sig vinning l. fördelar o. d. Topelius Fält. 2: 66 (1856). I dessa tider (dvs. under rysk-japanska kriget) då .. nödens schakal och revolutionens hyena smyga kring gårdarna (i Ryssl.). SD(L) 1905, nr 135, s. 4. Greker och armenier, dessa krigets schakaler, som smugglade whisky och brännvin till ryssarne. Nyström NKina 2: 4 (1914). (I ett av sina företal berättar Lope de Vega) att vissa litterära schakaler gingo på teatern, hörde hans pjäser, lärde sig en tjugo verser i varje akt utantill, och gingo sedan hem, där de av egen fantasi fyllde ut resten och så sålde det hela till en boktryckare. Schück AllmLittH 3: 360 (1921). Nere i feberns förvridna värld .. gläfsa min feghets alla schakaler. Blomberg BrinnSnön 179 (1935).
-JAKT. jakt på sjakal(er); förr äv. i det bildl. uttr. gno på sjakaljakt, i fråga om en form av militär pennalism (möjl. om leken ”jaga räv”, se räv, sbst.1 1 e γ). SvKennelklT 1904, s. 31. Sundberg LysElände 96 (1909: gno på ”sjakaljakt”; om förh. c. 1885). —
-RÄV. zool. om (individ l. art av) ettdera av de i Sydamerika levande o. till hunddjuren hörande släktena Dusicyon H. Sm. o. Cerdocyon H. Sm. 4Brehm 3: 222 (1922). —
-VARG. (numera föga br.) zool. sjakalen Canis lupaster Ehrenb., vargsjakal. Rosenius Himmelstr. 268 (1903). 4Brehm 3: 228 (1922).
Avledn.: SJAKALAKTIG, adj. till 1, 2: som liknar en sjakal(s); i sht (med tanke på ngns väsen l. sinnelag): rovlysten l. hänsynslöst sniken l. närgången, som snokar efter vinning l. fördelar. Cederschiöld Maghreb 97 (1918; om hundar). Oline har något snokande och schakalaktigt, hon visar sig när det är olycka på färde, hon har så skarpt väderkorn. Hultenberg Hamsun MarkGröd. 2: 50 (1918). —
SJAKALERI0104, n. (numera bl. tillf.) till 2: sjakalaktigt uppträdande l. sjakalaktig anda o. d. TeosT 1896, 1: Bil. s. 3.
Spoiler title
Spoiler content