publicerad: 1968
SJAVA ʃa3va2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(äv. sch-)
Etymologi
[sv. slang o. sv. förbrytarspr. sjava; möjl. sidoform till sv. dial. sava, skava, gnida, enträget köra med långsamma dragare, utföra ngt långsamt (se SAVA, v.2); med avs. på bet. 2 jfr SKAVA i bet.: skrapa ihop l. roffa åt sig; med avs. på bet. 3 jfr BARKA, v.2, GNO, SKUBBA m. fl.; i bet. 3 möjl. dock ombildning under anslutning till SJAFSA, v., SJASA, v.1—2, SJASKA, v., m. fl. av sv. slang ava, komma, gå, av rommani ava, komma; jfr ASundqvist i NysvSt. 1968, s. 44 ff.]
(vard.)
1) släpa (mot underlag) så att ett skrapande ljud uppstår, hasa; jfr SJASA, v.2 2. Han gick fram och tillbaka på golvet med .. morgontofflorna schavande mot mattan. Hellström Malmros 325 (1931).
2) i fråga om att rafsa åt sig l. hugga för sig l. dra över sig ngt o. d.
b) (numera föga br.) bildl., med avs. på pengar: skrapa ihop l. tjäna. De' ä söndag och då kan vi alt ’schava kosing', du. Sandberg GHusH 102 (1897).
3) krypa l. gå l. springa på ett tungt l. klumpigt l. flaxigt sätt l. i vida (o. fladdrande) kläder; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Sjafva i väg .. (dvs.) springa. Landsm. 1: 616 (1880; från Sthm). När ”De schavar en kas (dvs. lus) på din vepa (dvs. rock)” köp Tjäders kaspulver. SocDem. 1893, nr 219, s. 4 (i annons). (Det är) sant, .. att jorden schavar rundt. Strix 1903, nr 10, s. 4. Jag går i snön och schavar. Johnson Slutsp. 47 (1937). Det kom en stor fet kvinna schavande över lekplanen med en påse i handen. Jonsson Fly 129 (1941). Med ett fast grepp i den svarta kjorteln .. schavade pojkarna (som voro romerska prästseminarister) fram och tillbaka över fältet (och sparkade fotboll). GbgMP 1950, nr 39, s. 4.
SJAVA IN10 4.
1) (numera föga br.) till 2 a, med avs. på mat: lägga in (se lägga in 1 b), ”skyffla” in. Landsm. 1: 616 (1880).
2) (numera föga br.) till 2 a, bildl., med avs. på pengar: roffa åt sig, håva in. Landsm. 1: 616 (1880).
SJAVA ÅT SIG10 4 0. (numera mindre br.) till 2 a: rafsa åt sig (ngt); äv. bildl.: roffa l. kapa åt sig l. hugga för sig (ngt); äv. abs. Strix 1897, nr 33, s. 1 (bildl.). Här ligger ju pengar ute på gatan, det är bara att schava åt sig. Jensen Carlé Spel. 60 (1920). —
SJAVA ÖVER SIG10 40 0. (numera föga br.) till 2 a: dra över sig (ngt). Vi är .. en hel ruka (dvs. mängd), som sjafvar öfver oss ett sju djäfla blått sjok (för att föreställa hav på teatern). Landsm. 1: 617 (1880).
Avledn. (till 3; vard.): SJAVIG, adj.
1) om rörelse med hand o. d.: flaxig l. yvig l. vidlyftig l. dyl. Den högra handledens sjaviga sidorörelser (vid fiolspelning). Alfvén 1Sats. 163 (1946).
2) [bet. sannol. beroende på inverkan från sjabbig, sjafsig, sjaskig m. fl.] hafsig l. ovårdad l. sjaskig o. d.; särsk. om person med tanke på kläder l. uppträdande. Strix 1898, nr 32, s. 6. Hon var en sjavig, skranglig flicka med flottigt hår. Idun 1950, nr 20, s. 20.
3) [möjl. eg. om person klädd i fladdrande kläder] (föga br.) stilig l. elegant. Engström Bläck 21 (1914; om kvinna). jfr: En sjavig halsduk. Uhrström Sthmska 4 (1911; anfört ss. exempel på bet. ”fin”, ”elegant”, från vulgärt spr. i Värml.).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content