SKLEROTIUM sklerå4tium l. -å4tsium, n.; best. -otiet; pl. -otier; äv. (föga br.) SKLEROTIE -tie l. -tsie, r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(äv. scle-. -otie 1966. -otium 1879 osv.)
Etymologi
[jfr t. sklerotium, eng. sclerotium, fr. sclérote, nylat. sclerotium; bildat till gr. σκληρότης, hårdhet (se SKLEROTISK). — Jfr SKLEROTINSYRA]
bot. (i regel hård o. fast) kropp som utgör vilstadiet hos vissa svampar (särsk. mjöldrygsvampen). (Hos mjöldrygsvampen) utvecklas, genom tillväxt och ombildning af myceliets nedre del, ett hårdt, utanpå blåsvart och inuti hvitt eller ljusrödt, oljerikt hvilmycelium, ett s. k. sclerotium. NF 3: 419(1879). Angripna (tulpan-)lökar ruttna, medan svampen (dvs. Rhizoctonia tuliparum (Kleb.) Whetz & Arth.) i och på dem bildar rundade, som fullbildade svarta sklerotier, vilka kunna övervintra i jorden. 3NF 19: 766(1933).
