SKORPÅLE, m.; anträffat bl. i pl. best. skorpalene.
Etymologi
[av mlt. schōrpāl, ssg med pāl (se PÅLE, sbst.2); förleden mlt. schōr(e), förhuggning (se FÖRHUGGNING, sbst.2 2) bestående av snedställda pålar, motsv. holl. schoor, stötta, eng. shore, stötta, o. besläktat med fvn. skorða, stötta, nor. skor(d)e, stötta, o. SKOL, sbst.1; sannol. till roten i SKÄRA, v. — Jfr SKORSTEN]
(†) påle använd ss. stötta i l. ingående i en förhuggning (se FÖRHUGGNING, sbst.2 2) l. dyl. (Jag) gaff .. d(ra)g(er)ne, som toge op skorpalene ij t(unnor) øøll. SthmSkotteb. 3: 193 (1521; rättat efter hskr.).
