SKRUTINERA skrut1ine4ra l. skrɯ1t-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(äv. scr-)
Etymologi
[jfr t. skrutinieren; av fr. scrutiner, av ffr. escrutiner, avledn. av escrutin (se SKRUTINIUM)]
(noggrant) granska (ngn l. ngt) l. undersöka (ngt); jfr SKRUTERA.Söderhjelm Tavaststj. 295(1900; i p. pr., om synpunkt). Damen .. skrutinerade mannen med sin lornjett, som ville hon säga: ”Min gosse lilla, jag skall nog ha ögat på dig om du icke håller dig på mattan”. Siösteen ModBelg. 52(1906). GbgP 1955, nr 217, s. 10.— särsk. (numera föga br.) hålla skrutinium (se d. o. 3). Topelius Dagb. 4: 290(1840).
