SMULT smul4t, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. SMORT, m.; anträffat bl. i best. -en.
Ordformer
(smorten, sg. best. 1679—1689. smult 1885 osv.)
Etymologi
[avledn. av SMULTA; i formen smorten beror rt på ett i vissa dial. förekommande sammanfall av lt o. rt]
(numera bl. i skildring av ä. l. utländska förh.)
1) smultning; särsk. i uttr. den kalla resp. varma smulten, om smultning medelst fuktighet resp. uppvärmning. Hirsch LbGarfv. 82 (1898: kalla). Därs. 84 (: varma).
2) om lokal (l. stort kärl) för smultning, smultrum l. smultlår o. d. Vtij Smorten, Suurfergorna (dvs. karen med sur lösning), frijskafärgorna (dvs. karen med friskt vatten o. gammal bark), och vtij barken insatt, ähr till hoopa treehundradhe fyratio stycken (sullädersstycken). BoupptSthm 1679, s. 462 b, Bil. (efter logarvare). Almquist Häls. 632 (1896; om smultrum).
