SOLBÄR sω3l~bæ2r l. ~bä2r l. 4~1, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[sv. dial. (Skåne, Hall.) solbär; jfr dan. o. nor. solbær, lt. solterber, soll(er)ber, fris. sol(le)ber, ä. t. sohlbeere; ssg med BÄR; förra leden är möjl. det ord som föreligger i fvn. solr, smutsig (nor. dial. sal, (grå)blek, matt, nyisl. sölur, blekgul), fht. salo, mörkgrå, feng. salu, mörkgrå (eng. sallow, gulblek), till den rot som föreligger i lat. saliva, saliv, fir. sal, smuts; ordet har sannol. i sv. associerats med SOL, sbst.1 — Jfr SOLSVÄRTA, sbst.2]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bär från busken Ribes nigrum Lin., svart vinbär; äv. om denna buske; jfr RIBS, sbst.2 Linné Sk. 240 (1751; om busken, från Klörup). Bären, hvilka i Norrland kallas .. Tistron, i Halland Solbär, ätas .. både råa och syltade. Nyman VäxtNatH 2: 5 (1868). Henriksson Hledn. 40 (1890; om busken, från Hall.).
