[jfr d. spottelig, fvn. spottligr, nor. spottelig, mlt. spötlīk, adj., spötlīken, adv., mht. spotliche, adv., t. spöttlich; avledn. av SPOTT, sbst.3; formerna med -s- möjl. eg. etymologiskt identiska med SPOTSKELIG(jfr etymologisk parentes sp. 9983 beträffande ssgsleden SPOTTS-)]
(†) som ger uttryck åt l. innebär gyckel l. förlöjligande l. hån l. förakt l. skymf l. skändning; äv.: som möts av l. anses förtjänt av gyckel osv., löjlig, skamlig, vanhedrande, neslig; jfr SPOTSK,SPOTTIG, adj.3 OPetri PGalle K 3 b(1527). Medh spottligitt löije. KyrkohÅ 1909, MoA s. 74(1539). (Darius) sende .. Alexandro triggiahanda spotzligh skenck, itt rijs, en boll och itt stycke gull. LPetri Dryck. C 4 a(1557). (Det är) spottligit och hånligit .. att Kongen sampt höghre och läghre Ständer .. löpa tillsamman som een hoop fää eller druckne bönder. RA II. 2: 87(1617). Mester Hans Koster .. haffuer .. spotteligenn om nathetidh skr[iat] och medh spele(men) lupett [omkring] medh [olydh] och rop wnder satt wacht. TbLödöse 539(1619). Där dedh nu länger dröyes, hafver E. Kongl. M:tt inthet annatt ähn meutination (dvs. myteri) och en så spottlig som fahrlig retrette att förmodha. AOxenstierna 6: 424(1631). Den Prageske freden .. ähr ständerne spottlig. Därs. 14: 76(1635). Spotteligt spörsmål får spotteligt svar. Granlund Ordspr.(c. 1880). — särsk. i uttr. göra l. visa ett spotteligt ansikte, visa en min som ger uttryck åt gyckel osv. Schultze Ordb. 4833(c. 1755).
SAOB
