STINT stint4, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. stint, m., siklöja, möjl. äv.: nors; jfr fd. stinth, om flera små fiskar (d. stint, nors, smånors, tidigare äv. om art av släktet Ammodytes, tobis, o. Mallotus villosus Müller, lodda), nor. dial. stint, Coregonus albula Lin., siklöja o. blågylta, berggylta o. stensnultra; motsv. l. lån av mlt. stint, nors o. smörbult (lt. stint, nors), motsv. mnl. stint (nl. stint), mht. stinz (t. stint), båda: nors, t. äv.: smörbult; sannol. nära besläktat med STINTA, sbst.1; jfr STINTA, sbst.3]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om småfisk; särsk. om fisken Coregonus albula Lin., siklöja; möjligen äv. om Osmerus eperlanus Lin., nors; jfr STINTA, sbst.3 At man then söta Karp, Lampreter, Rudor hafwer / .. i Sumpar, Dammar, Grafwer, / Brax, Abbor, Röding, Stint, Ijd, Lakar och Foreller / .. som meera geller / Än .. Nors och Mört, Sijk, Simpor, Geddor, Löijor. Spegel GW 197 (1685; sannol. om siklöja). Sjk-löjor eller Småsik; Stint. Broman Glys. 3: 630 (c. 1740). Gobii minimi. små nors stintt. Juslenius 64 (1745). Stint, siklöja, Cavegorus albula. Cederström Fiskodl. 263 (1857). I Fredrika .. kallas .. (siklöjan) ”hutssjen” eller ”rabboxe”; det sista namnet förekommer äfven i Ångermanland jämte ”stint”. Ekman NorrlJakt 308 (1910).
