SUBSTANTIALITET substan1(t)sial1ite4t, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. substanzialität, eng. substantiality, fr. substancialité; ytterst av senlat. substantialitas (gen. -ātis), till substantialis (se SUBSTANTIAL, adj.)]
(numera föga br.) om egenskapen att ha l. vara substans (se d. o. 1) l. väsen; äv. i allmännare anv.: vikt, betydelse, väsentlighet; väsensegenskap. (Monadens) substantialitet består (enl. Leibniz) ej i det oföränderliga .. utan blott i dess egenskap at vara kraft. LittT 1796, s. 213. Substantialitet, (dvs.) väsendtlighet. Andersson (1857). Larsson Spinoza 461 (1931).
