publicerad: 1997
SUDLA sɯ3dla2, äv. sud3la2, v., äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SUDDLA sud3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -ING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(suddl- 1620 osv. sudhl- 1680. sudl- 1598 osv. södl- 1782)
1) (numera bl. med ålderdomlig prägel) smutsa l. söla l. fläcka ned l. (för)orena (ngn, äv. sig, l. ngt); äv.: svärta l. kladda l. kludda ned (ngt); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr BESUDLA, v. 1, SUDDA, v. 1, SUTTLA, v. Sudle sig Skrifwar’ uti sitt Bleck; lät Clerker och Diäknar / Möda sig i sijn Book. Stiernhielm Herc. 129 (1658, 1668). Det är af flere, än mig, anmärkt, at målningen och förgylningen på Orgelens Zirater, af oagtsamt spottande, fläckas och sudlas. VDAkt. 1781, nr 78. Jag vill ej längre sudla papperet med dessa dumheter. HT 1935, s. 156 (1835). Varsamt med stelnade fingrar hon vänder / dagbokens blodiga, suddlade blad. Ullman Ros. 61 (1921). Mör som jag må ej sig sudla / på en sådan mjölkkos spenar, som beblandat sig med tjurar. Collinder Kalev. 370 (1948). — jfr BE-, BLOD-, NED-, SAMMAN-, ÖVER-SUDLA. — särsk.
a) i uttr. sudla ngn l. ngt med l. i, förr äv. uti blod, söla (ned) l. besudla ngn osv. med osv. blod; äv. bildl. (jfr 2). Dalin Vitt. II. 5: 191 (1742: i). 2RARP 14: 120 (1743: uti). Du .. som ej vill sudla samvete och händer med oskyldigt blod. Rydberg Ath. 191 (1876). SvHandordb. (1966).
b) (†) övergående i bet.: skriva slarvigt, klottra; anträffat bl. i uttr. sudla ngt full med ngt. Förlåt .. at jag blifvit vidlyftigare, än jag någonsin tänkte i förstone, och att jag redan sudlat et halft ark fult med Öknamn på Orter. Björnståhl Resa 3: 260 (1779).
c) (†) ss. vbalsbst. -ing, (föraktfullt l. skämts.) konkret, om svärtande bokstav. Laurel Inl. 64 (1750; om de utländska bokstäverna x o. y).
2) i bildl. anv. (jfr 1 a); särsk. (o. numera bl. i högre stil): utsätta (ngn, i sht förr äv. sig, l. ngt) för vanhedrande l. kränkande l. skändande l. annan moraliskt l. etiskt förkastlig behandling, vanhedra l. besmutsa (se d. o. a) l. befläcka (se d. o. 2) l. orena (se d. o. 4) l. besudla (se d. o. 2); äv. abs.; äv. oeg. RA I. 4: 455 (1598; refl.). Jag älskade henne! Icke behöfver jag säga dig att ingenting orent sudlade mina drömmar. Bäckström Sång. 153 (1876). Inte .. skulle de velat sudla den skära idyllen med något så banalt som ett möte. Carlsson Stockh. 96 (1915). Det står en kyrka glimmande ljus / .. Bland allt, som sudlar i dagens slit, / hon vittnar om En, som renar. Dahlquist LivLängt. 102 (1925). Barnets själ hade ännu icke sudlats av synd. SvHandordb. (1966).
3) (†) vara trög l. sölig l. slarvig i syssla l. arbete, söla l. slarva. Schultze Ordb. 5179 (c. 1755). — särsk. i fråga om att skriva oskickligt l. slarvigt, fuska som skribent l. författare; i avledn. SUDLARE o. SUDLERI.
4) [utvecklat ur 3] i fråga om att vara slarvig i sitt tal, tala otydligt, sluddra; anträffat bl. i den särsk. förb. SUDLA FRAM; jfr SUDDA, v. 5.
Särsk. förb.: SUDLA FRAM10 4. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4, med avs. på ord: framsäga vårdslöst l. slarvigt, sluddra fram. Eurén Kotzebue Orth. 2: 53 (1794). —
SUDLA NED10 4 l. NER4. (numera bl. med ålderdomlig prägel) till 1: (sudlande) smutsa ned (ngn l. ngt); äv. bildl. (jfr sudla, v. 2). Thomander 3: 135 (1831). Will du ur grafwen gräfwa kriget opp / Och sudla ned din ålderdom med blod? Hagberg Shaksp. 4: 379 (1848). —
SUDLA UT. (†) till 2: (helt o hållet) orena (ngt). Ehuru man låter understundom Gudz Anda wärcka hoos sig och begynna til at rena Hiertat, så kom(m)er lijkwäl strax Köttet och Werlden och sudlar thet uth med sin Oreenligheet. Ekman Siönödzl. 112 (1680).
Ssg (Anm. Nedan anförda ssg kan äv. föras till sudel): SUDEL-HANDLING. särsk. (†) till 1: handlande l. sysslande varigm ngn smutsar l. fläckar l. sölar ned sig. Girs Edelh. D 5 b (1627).
Avledn.: SUDLARE, sbst.1, m.//(ig.).
1) (†) till 1: person (l. djur) som smutsar l. sölar l. fläckar ned l. förorenar ngt l. som svärtar l. kladdar l. kluddar med ngt; utom i slutet anträffat bl. bildl., i ssgn PAPPERS-SUDLARE (Man har sett släta papperssudlare skrifwa släta böcker. SvLitTidn. 1816, sp. 748); (nedsättande), om dålig författare; jfr 3. särsk. (†) till 1, i fråga om jakt (på fågel): (långsam) jakthund som spårar med nosen tätt intill marken (o. därvid smutsar ned sig), jakthund som rotar (se rota, v.3 3), rotare. Den hund, som håller nosen rätt fram vid sökandet, är säkrast, han blifver ej så lätt förvillad, som vindlöparen, hvilken håller nosen upp i vädret, och suddlaren, som dermed följer tätt efter backen. Källström Jagt 90 (1850). Dalin (1854).
2) (†) till 1: person som är l. håller sig smutsig l. orenlig. Schultze Ordb. 5179 (c. 1755). Heinrich (1814).
3) (†) till 3: person som är slarvig l. vårdslös l. försumlig l. oskicklig l. oduglig i arbete l. syssla o. d., slarver l. klåpare l. fuskare l. odugling; person osv. som är sölig i arbete osv., sölkorv; jfr suddare 1, 2. Sudlare .. (dvs.) En som sölar i syslan. Schultze Ordb. 5179 (c. 1755). —
SUDLERI, n. (†) till 3, konkret, om resultat av slarvigt l. vårdslöst l. försumligt l. oskickligt utfört skrivarbete, mer l. mindre odugligt l. värdelöst skriveri, fuskverk. SvLitTidn. 1814, sp. 595. Man har sett släta papperssudlare skrifwa släta böcker .. men .. deras sudleri har här och der kunnat wara hwad man kallar läsbart. SvLitTidn. 1816, sp. 749.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content