SUFFICIENT sufis1iän4t l. suf1is-, adj.; n. o. adv. =.
Ordformer
(suf- 1735. suff- 1628 osv.)
Etymologi
[liksom d. sufficient, nor. suffisient, t. suffizient, eng. sufficient (av ffr. sufficient) av lat. sufficiens (gen. -entis) (se SUFFICIENS). — Jfr SUFFICIENTER]
1) (numera bl. mera tillf., i sht i fackspr., i sht med.) som räcker till (t. ex. i fråga om mängd l. storlek l. antal l. styrka), som uppfyller ställda krav, tillräcklig; om person: som är stark nog l. i stånd (att göra ngt); motsatt: insufficient (se d. o. 1); jfr SUFFISANT 1.AOxenstierna 4: 240 (1628). Huruvida schrifftelig revers vore sufficient för rikzens säkerheet. RARP 9: 55 (1664). Nu befinnes någre hyttelagh .. som sig till .. (gruvans) vpptagande beqwema willia, allenast finna dhe sig så ringa icke dertill sufficiente wara .. anhålla altså dhesse ödmiukeligen om någon hielp. Johansson Noraskog 3: 247(i handl. fr. 1684). Cavallerieregementerne ähre nu vordne försedde medh så gooda och sufficiente hemmansränttor, att (osv.). RARP 15: 234 (1686). Att sådane Personer kommit att giöra högsta bådet (vid auktion), de där intet warit sufficiente att erlägga köpskillingen. Stiernman Com. 5: 878 (1701). Förmodandes at när alt noga effterses samma Swar och berättelser wara Suficienta. VDAkt. 1735, nr 442.SvLäkT 1935, s. 1165 (om suturer).Lindskog o. Zetterberg(1981). — särsk. jur. om rättssubjekt: vars tillgångar täcker l. överskrider dess skulder, solvent, solid; motsatt: insufficient. Oskälig utbetalning av lön (osv.) .. inom ett år före fristdagen .. (leder till återvinning) när det icke visas, att gäldenären var sufficient efter likviden. NorstedtJurHb. 891(1987).
2) (†) om person: som har tillräckliga kvalifikationer, kvalificerad, kompetent. (En viss person var icke) ”sufficient uti sitt ämbete”. Olsson Herdam. 1: 246(i handl. fr. 1659). Twenne yngre och capable personer .. hwilka nogsampt sufficiente äro att fullgiöra, hwad förefalla kan. Schück VittA 2: 34(1673).
3) (†) om person (jfr 2), i uttr. sig själv sufficient, sig själv nog (se SJÄLV I 1 b δ), självtillräcklig (se d. o. 2); suffisant (se d. o. 2). Wulf Köppen 2: 1044(1800).
