publicerad: 1999
SVASSA svas3a2, v. -ade. ((†) pr. sg. akt. -er Spegel ÖPar. 37 (1705)). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.); jfr SVASS.
Ordformer
(svas- (sw-) 1527 (: swaserij)—1735. svass- (su-, sw-, -sz-) 1535 osv. svats- (su-, sw-, -tz-) 1540—1802)
Etymologi
[liksom d. svadse, pladdra, skrävla, svansa, sannol. äv. nor. nn. svasse, plaska, skvalpa, gå i väta, av t. schwatzen (schwätzen) (mht. swatzen (swetzen), prata, pladdra, skrävla), besläktat med ä. t. schwadern, pladdra, plaska (se SKVADRONERA); sannol. av ljudhärmande ursprung; i bet. 2 sannol. med anslutning till SVANSA]
1) (†) prata mycket, med bibetydelse av att det som sägs saknar innehåll l. poäng l. verklighetsunderlag o. är mer l. mindre meningslöst, pladdra. PJGothus Luther Sät G 6 b (1593). The som swatza och föra lögn, / Bedraga mången medh falsk segn. Forsius Fosz 177 (1621). Efter en ärbödig ögnlat .. / Ställer hon ett sött tal till Hercules .. / Swassar å Lissmare sätt med sin liufsmickrande tunga. Stiernhielm o. Columbus (SVS) 8 (1669). Ens Druckens Åthbörder, och hans mycket otijdiga swassande och slaprande. Fernander Theatr. 73 (1695). Posten 1769, s. 1059. — jfr AV-SVASSA o. BE-SVASSAD. — särsk.
b) (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: pladdrande, talför; särsk. om tunga. Palmchron SundhSp. 167 (1642).
2) uttrycka sig tillgjort l. uppblåst; äv.: röra sig tillgjort l. stoltserande (med glidande l. krumbuktande rörelser, ofta i syfte att visa upp sig); ofta mer l. mindre liktydigt med: kråma sig, stoltsera, svansa; äv.: skryta, skrävla. Wallius Bielke 45 (1623). Bönerne äro .. stundom .. fulle med alt för mycket swatsande och orda-prål. Rönigk Fresenius Föret. 3 b (1753). Der komma de söder ifrån och prata och fjeska om champignoner och sidentyg och svassa och brassa! .. Tacka vill jag min grå lärftsrock och mina potäter. Bremer Sysk. 1: 18 (1848). Hon svassade framåt gången med en min, som tycktes säga: se på mig, se på mig! Benedictsson Peng. 61 (1885). Hon hade nog sett hur Birger svassade för badmintontjejerna. Holmer Allm. 34 (1976). — jfr ORD-SVASSANDE. — särsk.
a) i p. pr. i adjektivisk anv., särsk. om person: som rör sig l. uttrycker sig på ett tillgjort l. krumbuktande sätt; äv. i överförd anv. (jfr b), om persons gång l. uttryck o. d. Rudbeckius Luther Cat. 237 (1667). En Napolitanare, som vidt svassande skröt öfver detta Castells (dvs. Castel Sant’ Elmo) jungfruliga ointaglighet. Atterbom Minn. 580 (1819). Polismästarens fru, en pudrad och svassande företeelse. Melander UnderlL 400 (1912). Även det brev, som åtföljde dikten till Reuterholm, var avfattat i den svassande, servila stilen. Staf PolisvSthm 229 (1950). Han hade en svassande gång. SvHandordb. (1966).
b) i p. pr., i överförd anv.; jfr a. VDAkt. 1736, nr 40. Lotta, jag skall säga dig, att jag ej vet hvarifrån du understundom får så utstuderade och svassande bilder? Almqvist Amor. 82 (1839). Det silverskodda dryckeshorn, som Karl XIV Johan skänkte studenterna (i Uppsala) år 1834 .. har blivit kännetecknet för ett svassande och teatraliskt forntidssvärmeri. Näsström FornDSv. 1: 61 (1941).
c) i utvidgad anv., om ngt sakligt; särsk. om trädgren l. kjol l. släp på festdräkt o. d.: röra sig hit o. dit i (frasande) böljande rörelser, svaja. Tyst hon sig smyger på villande stråt / Med svassande släpet i mossan hitåt. Wennerberg 3: 62 (1883). Granarna, vars grenar sorgset svassade och susade vid lavraggiga och spruckna stenstup. Martinson VägUt 154 (1936). Maurits hörde kjolens svassningar kring de gamla gumbenen, som lunkade djupare och djupare in i dimman. Lo-Johansson Stat. 2: 205 (1937).
Särsk. förb.: SVASSA FRAM10 4. (mera tillf.) till 2: förflytta sig framåt med svassande gång. Lundkvist Snapph. 184 (1968). —
SVASSA FÖRE10 32.
1) (†) till 1: på ett pratsjukt sätt framhålla ngt för ngn l. upplysa ngn om ngt. Dagen effter hafue .. wåre Officerer warit öfuer hoos Churfursten, där han och hans Officerere då mykit hafue swatzat dem före huru gerna han wille tractera med oss. HSH 36: 353 (1635).
2) (numera bl. mera tillf.) till 2: med svassande gång gå före (ngn). Karossen svassade före uppför trapporna och var viktig. Lo-Johansson Kungsg. 308 (1935). —
SVASSA IN10 4. (numera bl. mera tillf.) till 2: gå in (ngnstädes) med svassande gång. Carlsson Stockh. 116 (1915). (Frun) svassade .. in i hans rum iförd sin nya fina krinolin. Petri Ouchterlony 17 (1924). Edlund Chandler EneDöd 17 (1952). —
SVASSA OMKRING10 04, äv. KRING4. (numera bl. mera tillf.) till 2: gå omkring med svassande gång. Rydelius Vitt. 82 (1705; i bild). I Berlin svassa .. (officerarna) omkring med monokel i ögat. Henriksson Tyskl. 124 (1901). Hon dansar. Svassar omkring i hökanten på långa bara ben, med klänningen uppvriden kring höfterna. En parodisk lockdans, tillgjort elegant, ett försök att spela tattargrevinna. Lundkvist Vindingev. 152 (1956).
Ssgr (till 1 (o. 2); †. Anm.: Nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till svass): A: SVASS-KONST. (svasse-) konsten (se konst 3 e, 4) att ”svassa”, konsten att ordrikt (o. prålande) uttrycka sig. Columbus Ordesk. 45 (1678; uppl. 1963). —
-SJUK. förtjust i att uttrycka sig tillgjort l. pompöst l. pladdrigt. Den nu allmänt godkända .. swassjuka pralhalsiga .. Läre och Predike Methoden. VDAkt. 1788, nr 546.
B: SVASSE-KONST, se A.
Avledn.: SVASSARE, m. person som ”svassar”.
1) (†) till 1 o. 2: pratkvarn, pladdrare; äv. om person som uttrycker sig bombastiskt o. skrävlande. Syr. 10: 2 (öv. 1536). Om tu .. warder finnandes någon Swassare, eller then som är stoortaligh, honom skalt tu affdancka. Schroderus KonFörähr. 59 a (1606). En gapug Swatzare, Munnwiger fram för alla. Düben Boileau Sat. 18 (1722). Den Författare som mäst anstår en yngling, anses ofta af samma person vid dess mognare ålder, som en fladdrande svatsare. 2VittAH 3: 440 (1787, 1793). ÖoL (1852). jfr ord-svassare.
2) (numera mindre br.) till 2: uppblåst person, sprätt. Jag allrig blefet en(n) suassare äller krusmakare till eget beröm. Tiällman Gr. Fört. 7 (1696). ÖoL (1852). —
1) (†) till 1 (o. 2): pladder. OPetri 1: 218 (1527). På thet att åldersmännerne icke skola sig med något suatzeri låta bedraga utan om hans menlöshet säkre blifwa, är wår wilja (osv.). KyrkohÅ 1931, s. 217 (1540). Försmädares lösa taal och swasserij emoot froma Predicanter. PJGothus Os. 274 (1603). Allt annat swatzerij, hwar med man gäcker eder, / Är eij ett hiertas tahl som utaf smärta blöder. Düben Boileau Skald. 27 (1721).
2) (numera föga br.) till 2: prålighet, uppblåsthet, behagsjuka. Thenna yttersta tijdzens Subtilige kräseligheet, och Swasserij vthi Skriffwelser. Phrygius Agon OratEncom. 5 (1618). Naturbeskrifvande, pjåkiga svasserier. JJNervander 1: 150 (1833). —
SVASSIG, adj. till 2: som svassar, svassande, behagsjuk. Schulthess (1885). Nietzsche har lågmäldhet i sina ungdomsskrifter .. Ju mer han nalkas slutet, desto mer förlorar han den; till sist blir han svassig och småkokett. Ekelund NordKlass. 114 (1914). Förr han flanerade flitigt, svängande svassigt med käppen. SvD(A) 4 ⁄ 10 1940, s. 10. särsk. motsv. svassa 2 b, i överförd anv., om ngt sakligt. Försåg .. (pappret) med ett stort apokryfiskt sigill och ett par oläsliga, svassiga namnunderskrifter. Hallner Skrivb. 142 (1927). Vi ha lyssnat till svassiga wienerkapell. Fjelner TypTeckn. 104 (1930).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content